Prankmonkey

Jag ser att Expressen kör ännu ett ”avslöjande”. Den här gången om Englagård. Ergo ännu en tröttsam variant på temat nyandlighet + blåsarverksamhet + nedlagd kursgård uthyrd av kommunen = sant och fungerar. Gärna långt ut i bonna. Alltid!

Seriöst. Även om vi bortser från det fantastiska humorfaktum att det år 2009 fortfarande finns människor för vilka det tydligen går att avslöja Englagårds verksamhet som trams, åter trams och allmändebilt hönsknullardravel så finns det faktiskt några verkliga guldkorn i den här artikeln.

Jag talar naturligtvis om kursdeltagaren Zarah, 44 som känner sig lurad.

- Det hela är en bluff, förklarar Zarah redan i ingressen. Förtydligar gör hon lite längre ner.

- Jag har bland annat bott i Ashram i Indien och har alltid varit intresserad av andlighet och det ockulta. Men Englagårds kurser är bara humbug och trams. Jag känner mig lurad och skulle råda alla som funderar på att gå en av kurserna att lägga sina pengar på något annat”, säger hon.

Hold it.

”Alltid varit intresserad av andlighet och det ockulta.”

”Jag känner mig lurad.”

”…lägga sina pengar på något annat”

Är det bara jag som….ja, alltså. Ni fattar?

Vi lämnar alltså Zarahs version av begreppet sunt förnuft okommenterad. Istället kan vi ju enas om att hon iallafall är en medveten konsument. Inte? Well, läs vidare och inse det storartade i kontrollfrågan Zarah ställde över telefon till kursledaren Frank Hougen. Då för att kolla så upplägget liksom var på riktigt. Oh, the irony!

- Bland annat frågade jag om jag skulle få se ektoplasma. Hougen svarade då att det skulle bli jättemycket ektoplasma och lovade en massa andra saker som aldrig hände. Jag har fått en tankeställare efter den här kursen, jag kommer inte att gå på sådana här saker fler gånger.

Så kommer slutklämmen, som nyss gjorde hela min dag. Fuck, hela min vecka. Det här, mina vänner, är stor och sann humor i min bok.

- Jag är fortsatt andligt intresserad, men kommer inte att tro på något innan jag ser bevis för det, säger hon.

No shit, Sherlock.

Låt mig presentera Sveriges Kommunikationsbyråers nya ordförande; Ulf Strömqvist. VD på Hilanders – byrån som enligt dem själva inte är riktigt som alla andra – och mannen som sedan nyss skall företräda branschen och leda oss alla  in marknadsföringens framtid. Om än baklänges. Ulf själv låter glatt hälsa att från och med nu blir allt digitalt. Bra så ni vet!  DATA! ni vet.

Det blir nog bra det här.

Humor.

Så du vaknade i morse.

Sträckte på dig nån halvminut innan du klev ur sängen. Lirkade loss pungen från innanlåret. Vräkte Stålmannenlakanen åt sidan. Klev in i duschen. Fes. Snålade varken med Dubbeldusch eller varmvatten. Sjöng lite. Tystnade. Lutade istället pannan mot kaklet och lät hjärnan vakna. Torkade dig med en handduk som – i ärlighetens namn – luktade lite, lite för funky för att det skulle kännas helt politiskt korrekt. Tänkte på jobbet.

Klev ur.

Glömde insikten om handduken. Svepte den om höfterna. Fes igen. Rakade dig noggrant, med ett blad från Gillette från IUMs goodiebag från julfesten 2007. På det, det sista av Aqua Veran som farsan lämnade efter sig. Avslutade med en snabb räd rakt in i garderoben för att se vad som händer.

En kvart senare blåser du om mig på väg ner i tunnelbanan. Det här är vad jag ser.

Kostym från Batistini, noggrant ansat bajskägg, samma frisyr som Val Kilmer i Top Gun, bruna skor med platt front och Clark Kentinspirerad (at best) trenchcoat – samt en gigantisk baguette från 7-Eleven halvvägs in i truten. Du har bråttom.

Efter dig lämnar du doften av pensionär, billigt hårvax och ångest. Och en liten, liten klick rödbetssallad på min jacka, ser jag nu.

Tack.

Använder man formuleringar som ”lite trist att de tar extra för att hänga av sig cykelhjälm och reflexväst” – ja, då förtjänar man min uppmärksamhet. Alla måste läsa Livet på Söder!

Kommer ni ihåg min gamla kollega Finland? Kvinnan som förgyllde livet med kommentarer som ”Look! Morning has proooken!” när solen visade sig i kontorsfönstret en kall januarimorgon får några år sedan. Kvinnan som på allvar trodde att hon personligen fick mail från Lenny Kravitz till sin Hotmail, där han tipsade om att hon borde köpa hans senaste skiva (”How does he even know I like him?!”). Kvinnan som en gång skällde ut sin make så rutorna skallrade i vårt konferensrum och då för att han hyrt en bil de inte fick ta utomlands, när de skulle åka till Åland. Sen ringde hon och skällde ut Statoil av bara farten, som hyrt ut den till honom. Detta eftersom de ”porde förstått han vaaar idiot!”. Att hon hamnade hos tjejen i växeln spelade liksom ingen roll.

Ahh, sooth me wid dem sweet memories.

Nu cirkulerar ett rykte på kontoret att hon skulle ha varit i landet i jons och då landat ungefär samtidigt som Rysslands president Medvedev. Och att hon skulle lyckats ta sig ut från Arlanda, på en avstängd E4:a och där oberört bränna om alla presidentföljets bilar i en liten, hyrd Toyota Aygo.

Någon, bekräfta. Jag dör.

Såhär i bakvattnet av det PR-mässiga haveri som är Vattenfalls massmediala krishantering vill jag presentera ett så kallat videosvar från företaget, som enligt kommunikationsavdelningen på Vattenfall skall visa vad Vattenfall handlar om – egentligen.

Tack, Max!

Har ni läst artikeln om Pernilla i Eskilstuna som inte jobbat en enda dag i sitt liv? Eller jo, förresten, hon sommarjobbade på ett äldreboende för tio år sedan. När hon var 16. Men bortsett från det och en praktikplats i ett stall är det alltså soprent i hennes CV.

Iallafall. Pernilla är 26 år, drömmer om att designa rockabillykläder och sälja dem och delar en etta med sin kusin Jimmy för ha råd att ha någonstans att bo. En etta. Med en kusin. Som heter Jimmy. Men hon skulle nöja sig med ett jobb som städare.

Där sitter de alltså, när de inte letar jobb och får nej på dem. Och jag kan fan inte klandra dem. Hela situationen är förlamande – att inte ha något från början är ingen mental trampolin ut i arbetslivet, direkt – och varje kontakt med en presumtiv arbetsgivare blir ett veritabelt Sisyfosjobb. Alla som någon gång varit arbetslösa kan relatera till det. Jag vet att jag kan. För vem vill ha mig? resonerar Pernilla krasst i Aftonbladet, jag kan ju ingenting?

True dat.

Nu kan vi ta det här i två riktningar.

I den ena väntar en insiktsfull passage om ungdomsarbetslöshet, svårigheter att få jobb, social snedrekrytering till högre utbildning, allmän lamslagenhet och en avslutande snabbis om förhållandet mellan klass, arv och miljö när det kommer till att ta för sig i livet.

I den andra väntar.. kanske inte ett SKÄRPNING! Men väl ett gratistips från en frustrerad primat som flyttat för jobb och utbildning åtminstone fyra gånger i livet – FLYTTA THE FUCK OUT OF ESKILSTUNA! Den stan tar kål på dig.

Börja där.

Vad som helst – var som helst! – måste ju för fan vara bättre än att sitta i en etta, röka cigg, lyssna på novembervinden och räkna fingrarna? Samtidigt – vem som än som anställer den här tjejen lär ju få en grymt motiverad kollega. Kanske inte för de mest avancerade uppgifterna förstås, men det måste ju finnas andra jobb än neurokirurg?

Så jag lämnar helt enkelt frågan till er – vilket råd skall vi ge Pernilla?

Joråsåatt man gick ju och fick sig ett shot vaccin i fredags. Jävlar, vilket antiklimax.

Jag hade ju hoppats på något i stil med den där virusfilmen där en lätt svettig Dustin Hoffman jagar den där galna apan från Vänner i kanariegul katastrofdräkt, men vad fick jag? Klent begåvad sjuksköterska med kulörta Foppatofflor och noll hopp om livet.

Två saker som jag lärt mig av det här;

Ett. Här har man läst i all jävla oändlighet om det omöjliga i att få sig både vaccin och tid för det tilldelat, men det var för fan bara att lyfta luren och fråga lokala vårdcentralen när det var ledigt? Och ledigt var det samma dag vid femtiden. Och vaccin fanns det med. Kunde vi komma då?

Jajjemen.

Två. Biverkningarna. Visst, jag fick lägga lördagen på att ligga still, titta i taket och mekaniskt langa leksaker till kiddo eftersom jag åkte på en rätt svängig biverkningskyss som till och med överraskade mig. Men det jag verkligen var sugen på att ta reda på – kommer jag börja gå baklänges för resten av livet nu? – av det bidde det inget alls och jag antar att jag får vänta ett tag till på det. Om jag inte bestämmer mig för att moonwalka mig fram i livet från och med nu. Och kolla hur det gick för den killen.

Som någon sorts motvikt till de senaste dagarnas negativa skriverier – inte från min sida, jag har alltid rätt och är på ett glatt och härligt humör – kring Vellinges plats på den mentala Sverigekartan, skulle jag vilja avsluta veckan med en kärleksförklaring. Jag talar om dig, Edward Blom!

Ni har med all sannolikhet sett honom, men kan kanske inte placera honom. Såhär – nästa gång du ser en lång, frodig man med samma rondör som Gustav III i TV8, med den tätaste skäggväxt du någonsin sett stå och prata surkål och svepa bockhorn med öl hemma hos ett råsenilt russin som var TV-idol på sextiotalet, då vet du vem det är. Edward Blom! Eller såhär; ser du någon storma ett lokalt bryggeri i Skåne och förtjust leka Följa John med rören med ”högklassig pilsner” till dess att de når tappen och sedan ömsint amma den, då vet du vem det är. Edward Blom!

Det är alltid lika roligt med anakronismer. Jag vet inte när Edward Blom borde ha levt egentligen, men jag anar att man bar hillebard, eller iallafall värja på den tiden, smyckade sin kropp med ärrbildning, citerade Goethe och gillade att sjunga låtar som höll på i tolv minuter. Vad tjejerna gjorde vet jag inte riktigt, och det verkar faktiskt inte som Edward Blom gör det heller. Inte för att det spelar någon roll, men när såg du en tjej smälla i sig en halv spädgris och fyra liter bira sist?

Precis. Es ist ein Mann’s Welt, liebling!

Här hade jag tänkt knappa ner något klatschigt om hur Edward omfamnat Twitter som han omfamar inlagd rättika. Men precis när jag skriver det här får jag reda på att den Edward Blom jag följer på Twitter inte är den Edward Blom. Ty den riktige Edward Blom skulle ”aldrig äta mannagrynsgröt med smör”. Å andra sidan spelar det ingen roll, för oavsett vilken Edward Blom vi pratar om är det däri hans storhet ligger. Svag för tysk högkultur, studentsånger, all things catholic och föreningsliv i alla dess former har han hittat vad vi alla letar efter – sin nisch. Och fyller ut den utan att skämmas, i precis ordets alla bemärkelser. Och jag älskar det.