Prankmonkey

Det här inlägget är till dig, du frilansande, spritstinna lille produktionsassistent i trettioårsåldern med ljusblå Tensonjacka, strumaögon och ivrigt litet skägg som letade parkering i en lånad mörkblå Volvo V50 på Östgötagatan efter lunch i början av veckan. I motsats till vad jag just beskrev var det faktiskt lite otippat när du stannade bilen, vevade ner rutan och från ingenstans frågade varför jag “tittade på dig” när vi passerade varandra. Vad är du? Tolv?

Well. Eftersom du frågade. Jag tittade på dig för att det var övergångsställe och för att jag ville se om du såg mig. Vilket du alltså gjorde och stannade. På vilket följande mer eller mindre geniala meningsutbyte utbröt.

Du: Fanglorupå?!
Jag: Dig.
Du: Fandåför?
Jag: För att du tittade på mig?
Du: Fantrorujagjordedeför?
Jag: För att jag hade företräde och meningen med ett övergångsställe är att du skall stanna och du ville se om du såg mig men sket i det?
Du: …..fanskärpreföfan!
Jag (till hans flickvän, som sitter och skäms livet ur sig i passagerarsätet): Inleder han alltid allting med ett “fan”?

Cue upphetsade vild blick och Hollywooddäck, så gott det nu går på snö.