Prankmonkey

Gud, jag vet inte var jag skall börja.

DN dojjar 100 pers. För oss som läser nyheterna på nätet, som ser konceptet “papperstidning” som ett varken eller, en förströelse, nånting att läsa när vi går och skiter, som något som ( trots att vi betalar 2000 papp om året för att få den hemburen) delas ut gratis och i panik när vi går till tunnelbanan – för oss betyder det här absolut ingenting alls.

För de anställda på DN, som för övrigt ser precis tvärtom på teorin ovan, är det naturligtvis ledsamt. Men eftersom vi talar om DN räcker inte det. Det är inte bara ledsna. De är arga också – och bäst av allt – de är kränkta.

Sug på den.

Så att alla fattar innan vi går vidare. Vi pratar om ett företag som inte gjort vinst sedan eldkvarn brann, som har en redaktion som sysselsätter 300 man och där en drönare på kulturen kan få en vecka på sig att skriva en jävla teaterrecension. Om de lyckats hålla sig vakna under föreställningen, that is. Ni vet väl att det finns bilder på en av DNs mer profilerade teaterrecensenter sovandes i salongen på en hårddisk hos en av våra mer drivna friteatrar i Stockholm? Fantastiskt roligt. Men, men. Vad spelar en sovande teaterrecensent för roll när personalen är – håll i er nu när vi tar det igen – kränkt?

Inte mycket.

För som DNs fackfrasse Hans Arbman elegant sammanfattade det när Dagens Media frågade tidigare idag.

– Vi har ju vetat länge att vi har haft problem med ekonomin, men det här slog ner som en bomb. Jag kan inte förstå vad som tillstött just nu, som gör det här nödvändigt.

Jadu, Hasse. Vad sägs om verkligheten? Eller bara lite Gunilla Herlitz?