Prankmonkey

Dottern tröttnar på mig i den takt hon blir äldre, vilket totalt sett ger en närmast exponentiell utveckling av sakernas tillstånd just nu. Alltså tröck jag ner henne i vagnen igår och styrde den och oss mot Kulturhusets ”Rum för barn” för att få träffa andra huvudfotingar. Det skall ju vara så bra, Kulturhusets Rum för barn.

Det var det inte.

Det första som hände var att Tomas Andersson Wijs jävla unge stegade upp och satte händerna i ansiktet på min, som förstummad blott tittade tillbaka. Om vi bortser från besvikelsen i att hon inte sänkte grabben direkt – manliga härskartekniker tolererar vi inte – så vägdes det upp av tillfredsställelsen i att få titta surt och menande på En blues för Sverige och med menande blickar förklara att det kanske kunde vara läge att släppa sin jävla iPhone och plocka bort sin unge nu, non? Så skedde i och för sig inte, utan jag fick välta honom själv, men ni fattar principen.

Istället fick Suzanne Osten smaka kulturförakt när vi tog oss ur huset, efter att ha kryssat fyra våningar ner mellan ciggrullande lodisar och schackspelande iranier. Tant hade nämligen stannat mitt i dörren, för att just där och då göra upp med en bekant om exakt var de skulle ses och dricka te. ”Have the fucking Darjeeling” tänkte jag, knackade henne på axeln och delade ut ännu en förödande blick. Som faktiskt uppfattades den här gången. Cue sprint över Plattan, mot Hemköp och mellan protesterande Palestinier, hånglande förortskids och starriga dealare och nu börjar ni kanske få grepp om den lökiga tillvaron som hemmapappa?

Efter Hemköp var det dags för blöjbyte. Eftersom Åhléns av någon jävla anledning kör en kampanj där de förtjust konstaterar att de ”vänder huset upp och ner” och de facto gör just det för att backa upp den, var det helt jävla omöjligt att hitta skötrummet. Istället brottade vi oss in på toaletterna, där the Man i sin nåd ställt upp ett skötbord. Fuckers.

Ner med ungen på det, som vid det här laget är på god väg mot ett sammanbrott. Den utlösande faktorn visar sig otippat bli en liten, godmodig chilensk städare, som med lågmäld frenesi sköter sitt jobb med att hålla toaletten ren (Hej, Edvard Unsgaard!). Dottern – som de senaste veckorna visat upp en nymornad blyghet – får syn på honom och får spel. Brister ut i vrål och tårar, varpå chilenaren fattar läget och diskret avviker. Kudos till dig, min vän, tänker jag där jag står och lugnar henne. Nu kan det inte blir värre.

Jodå.

Enter barnkär engelsk kvinna i medelåldern, med bristande munhygien och klar uppfattning om uppfostran, som från ingenstans bestämmer sig för att hjälpa till. Hon vräker sig fram och börjar tala bebisspråk med dottern för att avleda henne, varpå vansinnet accelererar och engelskan förskräckt backar ett steg. Jag förklarar att hon är blyg, varpå Englands ros istället för att göra som chilenaren börjar hålla med och bekräfta vad jag säger. Varpå dottern spårar ur som ett indiskt tåg en gång till och well… ät mitt damm, Dantes inferno. Det enda vi vill är att hon skall försvinna.

Det är just där och då jag kommer att tänka på en av mina absoluta favoritstories. Den om när Englands mest fruktade roadie är på världsturné med Paul McCartney och Wings i slutet av sjuttiotalet. På grund av paret McCartneys vegetariantendenser råder totalt köttförbud, vilket den här killen naturligtvis skiter i där han står och snaskar hamburgare och övervakar kvällens scenbygge. Linda McCartney får syn på honom, stormar fram och börjar skälla, varpå killen – utan att bevärdiga henne med en blick – levererar samma replik som jag själv desperat skickar snett åt höger trettio år senare.

- Lady, fuck off.

Säg såhär, den fungerar än.