Prankmonkey

1547 anlades St. Mary Hospital of Betlehem i London, allmänt ansett som världens första riktiga mentalsjukhus. Senare bytte man namn till det betydligt enklare The Betlehem Royal Hospital. Men eftersom verklighetens fôlk redan då inte gillade kônstigheter som långa ord och minsann visste vad de ville ha och hur de ville ha det, fick sjukhuset raskt heta Bedlam i folkmun. Bedlam, ett uttryck som ganska omgående kom att användas för att illustrera begreppet “dårhus”. För det var ju vad det var, eller hur? Ett hus för dårar. Inga kônstigheter!

Sådär härligt Bert-Karlsson-rakt-på-sak gick alltså resonemanget, där på 1800-talet, tills man slutligen bestämde sig för att verkligen kalla en spade en spade och sonika öppnade upp sjukhuset för betalande som kände för att titta på freaks, loons och andra intagna med allsköns störningar. Det gick så långt att besöka Bedlam kom att bli något av ett söndagsnöje.

Jag vet inte varför, men jag kom att tänka på ovanstående när jag läste Alex Schulmans inlägg om att hans tjej fått nytt jobb, som “genrechef för karaktärsdriven tv” på produktionsbolaget Mastiff. Alltså TV centrerad kring en person, snarare än en berättelse. Som Färjan-Håkan, Ullareds-Morgan eller Hollywoodfruarna. “Sköna karaktärer” som han upprymt kallar dem, Schulman. Och visst, nytt jobb är ju alltid kul.

En grej bara. Vad fan är skönt med dem? Och genren “karaktärsdriven tv” över huvud taget? Med undantag för “En annan del av Köping” kan man ju direkt konstatera en imponerade brist på fingertoppskänsla, dimension och självinsikt i samtliga realityproduktioner som visas på alla kanaler från trean och uppåt. Framför, såväl som bakom kameran. Jag menar, alla som någon gång sett en aningslös Ullareds-Morgan sitta ensam i trädgården och utlämnande resonera om Kärleken och livet utan den över en burköl och en grillad fläskkotlett inser ju rätt omgående att det inte direkt råder Tom Ahlandambitioner här, utan snarare Bedlamvarning. Freakshow, helt enkelt. Bara kônstigheter, liksom.