jag är aningen tveksamt inställd till all freak-tv, “plötsligt i köping” inräknat. TV-program där karaktärerna saknar all form av möjlighet att skratta med, och där det knappast går att motsäga det faktum att vi skrattar åt dem när ett i någon grad form av handikapp föreligger, ger mig en fadd smak i munnen.

Visst är det bra TV. Men ett besök på Bedlam var nog också ett jävla tidsfördriv att räkna med, och sånt gör vi inte längre.