Prankmonkey

Hamnade i sandlådan i veckan. Bäst vi satt där och bligade på varandra, de andra föräldrarna och jag, dök det upp en så kallad kulturtant vid horizonten. Hon var medelålders, parant och liksom forsade fram. På det viset som bara medelålders kulturtanter kan. De fotsida byxorna stod som segel efter henne, träknappar slog mot varanda och Suzanne Ostenfrisyren larmade och gjorde sig till i solen. I vagnen sköt hon en uppenbart adopterad, fantastiskt söt liten tjej. Helvete, tänkte jag, nu börjar det.

Och mycket riktigt.

När tant var några meter bort, höjde hon handen till något som liknade en romarhälsning och begynte tala.

“Hej! Det här Lei och jag är Anna. Hoppas ni mår bra, vi tänkte leka i sandlådan om det är OK med er? Är det det? Gud, vad bra. Vi hämtade hem Lei när hon var sju månader, nu är hon 2 år och nio månader och en vecka och det har gått FANTASTISKT bra hela vägen. Vi valde att behålla hennes kinesiska namn av respekt för hennes ursprung, men vi la till Vera efter min mormor så att hon får de banden bakåt med. Men hon kan inte säga sitt namn än, hon går hellre. Men hon reagerar när vi ropar på henne. Och det är ju så skönt. Men det är helt OK och inga problem, det viktiga är att man kommunicerar med sina barn. Lyssnar på dem, liksom. Lei är också laktosintolerant, så jag vill gärna inte att ni ger henne glass om ni ger era egna barn. Och så gillar hon inte hastiga rörelser. Tack. LEI! NU SKALL DU LEKA! TITTA! SAND! ROLIGT!”

Så slutade hon lika tvärt som hon började, lyfte ner dottern och började frenetiskt trycka på en mobil från sent nittiotal. Lei stod rådvill ett tag, men fann sig snart och började sno hinkar och spadar precis som de andra. Vi, föräldrarna, satt med böjda huvuden och nackar som brann av genans. I bakgrunden blandades fågelsång med stadsljud och en upphetsad, oombedd recension av ett vernissage på ett litet galleri i Vasastan.

Plötsligt känner jag en liten hand på min. Jag tittar upp och hinner tänka att det är dottern, tills jag ser lilla Lei stå och betrakta mig. Hennes ögon är nötbruna och djupa som brunnar. “Apan”, säger jag efter ett tag, pekar på mig själv, ler försiktigt och räcker över en majskrok. “Lei”, svarar hon, tar emot den med en nöjd liten suck och sätter sig bredvid mig och börjar äta.