Prankmonkey

Det är så hälsosamt och avdragsgillt i fjällen.

Som ni kanske minns är jag inte direkt bundis med folket på ComHem.

Nu. Sug på den här.

Jag kom hem från en månad i utlandet dagen före nyår. På hallmattan väntade två brev – båda fakturor från ComHem. Surprise. Påminnelser, dessutom. Som gått till inkasso. Jag skyr att få påminnelser. Jag hatar när de går till inkasso.

Hursom, jag betalade allt samma förmiddag och tänkte väl att det var det. Men jag gjorde det med en känsla av att något var fel. Att något inte stämde. Att jag fan aldrig fått de första räkningarna. Så jag loggade in på Internetkontoret igen och mycket riktigt – ComHem och jag har någon sorts autogirorelation sedan flera månader tillbaka. Men, vafan, betalt är betalt och jag tänkte att det löser väl sig. De har ju inte missat en faktura tidigare.

Yeah, right.

Idag kom jag hem igen. Inte från semestern, men väl från vårdcentralen. Då ligger där ett brev från motherfucking KRONOFOGDEN och väntar på hallmattan. Om jag fick en dålig känsla i kistan av att få en simpel påminnelse från ComHem, så kan ni ju bara fantisera om vad jag fick av att få det här brevet. Mycket riktigt. Det var ComHem som via nazistklonerna på Sergel Inkasso ville ha betalt. Igen och för samma fakturor jag redan betalt en gång. Plus nästan 700 spänn i ersättning för att någon outbildad lågpanna i billiga skor på Sergel Inkasso verkligen ansträngt sig och postat ett brev till fogden alldeles själv, som i sin tur skickade mig ett brev om att pay the fuck up.

Vilket jag alltså redan gjort.

För att göra en mycket lång historia kort – jag ringde i omgångar Com Hem och Sergel Inkasso (som försökte hänvisa mig till varandra) och påpekade the obvious. Att ComHem sedan månader hade fri tillgång till mitt konto och att jag var imponerad av hur snabbt de – trots det – lät ärendet gå till fogden när de inte fick det att fungera. Speciellt som de inte kunnat leverera vettiga tjänster de första tre månaderna jag var kund hos dem (men fortfarande klarade av att ta betalt för dem). Svaren jag fick var inte överensstämmande.

Sen berättade jag att jag bandat precis allt de sa och att den filen skulle gå i expressfart till en av Sveriges största morgontidningar där jag känner en redaktionschef som är svag för den läsarvänliga kombinationen utskällt företag är lika med girigt företag toppat med slöseri med allmänna medel och att jag dessutom hade den journalistiska vinkeln klar och färdig för honom. Och den, makkapakkas, går såhär:

Inkassoföretagen använder obekymrat och slentrianmässigt vår skattefinansierade kronofogde som någon sorts statligt subventionerad indrivare, istället för att göra sitt jobb och lösa problemen själva. Here’s how.

Jag ringde nämligen kronofogden för att höra vad som gäller. Get this – enbart det kontor jag hamnade hos hade 240.000 ärenden liggande. TVÅHUNDRAFÖRTIOTUSEN ÄRENDEN. Varför? Well, enligt den lika vänliga som luttrade kvinna jag pratade med har inkassomänniskorna i princip slutat skicka påminnelser till dem vars skulder de köper och lämnar istället uppdraget till fogden direkt. POP! goes the ockervessla!

Och varför inte? Det går antagligen snabbare för dem och det är den som får brevet som får bekosta precis allt. Jag frågade den imponerande serviceinriktade kvinnan på Kronofogdemyndigheten om det inte var ovanligt brått för ockrarna på Sergel Inkasso att skicka ett ärende till dem 14 dagar efter de tagit över det?  Hon sa inte emot, om man säger så. Istället förklarade hon att det mer eller mindre var legio och avslutade med att berätta att de har en ökning av ärenden på mellan 10 till 20%, varje jävla år. Och – som hon sa – det är ju inte du och jag som hör av oss till dem när kollegan vägrar bjuda tillbaka en lunch, om vi säger så.

Allt detta förklarade jag stilla för ComHem. 45 minuter senare ringde de tillbaka och förklarade att de skulle dra tillbaka ärendet direkt. Mellanchefen på Sergel Inkasso som skulle ringa tillbaka däremot, han har fortfarande inte lyckats dra ut huvudet ur röven för att höra av sig. Men han sitter väl och ljudar ihop ett brev till fogden i diktafon därinne och ber dem göra det, som med allt annat som landar på hans skrivbord. Duktig idiot.

Ni minns mitt lilla debacle med ComHem? Det där jag upplevde de mest Kafkaliknande månaderna i mitt liv, nånsin? Det där ComHem inte ens själva fattade vad som fel eller var särskilt intresserade av att lösa det? Det där jag hade någon sorts förtvivlat försök till envägskommunikation med den här ComHemtjommen Samuel Nånting som ComHem satt att take the heat på Twitter (killen som med en dåres muntra envishet mest twittrar ut att han går hem nu och att vi ses i morgon)?

Well, nu är det såhär att det finns något som heter SKI – Svenskt Kvalitetsindex. Ett sorts kundnöjdhetsindex som företag runt om i Sverige tar på allvar och nervöst väntar på skall publiceras varje år. I princip talar nämligen SKI om för dem vad deras kunder tycker om dem och hur de menar att de blir hanterade. Och vilka tror ni hamnade i botten av årets upplaga? Just det – ComHem. Upplägget är naturligtvis mumma för media, som får gratisuppslag på gratisuppslag och kan skriva spaltmeter om SKI – och ComHems skitbetyg. Framgång är liksom inte lika spännande, om man säger så. Något Telia vet om, eftersom de har den goda smaken att ha en egen kundtjänst och inte lejer ut den på Samhall som ComHem.

ComHem gör dock vad de kan för att save face. Bland annat, menar de, ”har de investerat miljoner” i ett ”kundservicesystem” som skall hjälpa ComHems kundservice. Ett system där alla som ringer in först måste hamra in sitt personnummer, för att sen högljutt bokstavera det för drönaren på andra sidan. Logiskt. Jag som trodde det handlade om att hjälpa kunden.

Så. SKI är alltså inte särskilt kul för ComHem. Eller för dårarna på ComHems Kundservice. Det riktigt götta i sammanhanget är nämligen att VARENDA kommentar till artiklar om ämnet handlar om hur jävla usla ComHem är. För en rättshaverist som mig är detta alltså det slutliga beviset på att well, jag har rätt, ComHem har fel och borde dricka ett glas juice och kamma sig. Idioter.

När jag kom hem från jobbet idag, låg det ett brev från Com Hem och väntade på mig. Vilken sorts brev får man från sin internetleverantör? En sort – fakturor.

Jag öppnade, och mycket riktigt låg där en ilsken liten papperslapp som uppmanade mig att sätta in lite över 500 spänn till PAJASARNA på Com Hem, och det för bredband och telefoni. Två saker som inte ens fungerat sedan jag skaffade Com Hem.

Så jag lyfte luren för Gud vilken gång i ordningen och hamrade in numret som sitter som Fader vår för en präst vi det här laget. Med det undantaget att jag inte tror på nånting när jag kontaktar den på andra sidan.

För omväxlings skull väljer jag ”Fakturaärenden” den här gången – det verkar ju trots allt logiskt eftersom det är en faktura jag fått – och hamnar hos någon illitterat tomte som raskt konstaterar att den här fakturan inte skulle gått ut alls, att jag inte har ringt ett samtal som de faktiskt kan faktura men att det minsann gått ut en faktura ändå och… helvete, jag orkar inte ens skriva klart alla hans jävla konstateranden.

Det sista han kommer fram till är att det här kan han inte göra något åt, utan skickar mig vidare till nötterna på – *drumroll* – bredbandssupporten som får lösa problemet. Jag kommer här på mig själv med att stilla konstatera att jag känner mig som K, en referens som flyger tvåtusen meter över huvudet på killen i andra änden.

Men. Innan han hinner sucka djupt av lättnad över att kunna klicka bort mig, hinner jag fråga om jag måste sitta i ännu en jävla kö till Com Hems kundtjänst?

- Näe. Dä schtår att där är bara tre i kö nu på schärmen…OJ, NU ÄR DÄ BARA TVÅ! så dä sa nog gå unnan schkulle ja tro.
- Ja, ja. OK, koppla mig till dem då.

*klick*

Fram träder en välbekant röst.

- ”Hej och välkommen till Com Hems kundservice. Det är… 36 samtal före dig i kö. Beräknad väntetid är… 25 minuter.”

Joråsatteeee… jag fick ju Internet att fungera här hemma till sist. Men inte tack vare kretinerna på Com Hems kundtjänst, utan tack vare en skitlång snubbe på en av Sveriges största elektronikkedjor. Tips – den är gigantisk.

Problemet var att modemet inte var reggat på min adress, utan på någon annans. Nu, jag vet inte hur han gjorde, men han ringde exakt samma nummer som jag, läste upp samma siffror som jag och lovade att de skulle fungera. Om det inte skulle göra det, skulle jag ringa honom så skulle han ”ringa och skälla på dem”.

Wow.

Hem kom jag, och tro det eller ej – skiten fungerade. Så nu sitter jag här på kvällningen och summerar min upplevelse med Com Hems kundtjänst (ni ser hur många gånger jag skriver ut det, Com Hems kundtjänst? Det är för att det skall dyka upp så högt som möjligt i sökmotorerna).

Iallafall. Com Hems kundtjänst.

Mitt i all idioti vill jag belysa ett tillfälle som fastnat, och som på sätt och vis summerar hela upplevelsen. Fredag kväll för två dagar sedan, och jag ringer om samma problem för fjärde gången. I andra änden, en liten flicksnärta som ofrivilligt visar någon sorts medmänsklighet när hon går igenom min kundprofil med mig över telefon. Hennes första reaktion är den att ”guud, detta är ju pinsamt. Och fakturorna har du ju också betalt, varenda en. Guuuud, alltså”. Hennes andra att hon inte kan göra något åt problemet. Men hon kan koppla mig vidare om jag vill ha någon sorts kompensation?

Jo, tack. Det vill jag. Så när de sista sex signalerna ljuder i denna min förhoppningsvis sista vidarekoppling inom Com Hems kundtjänst (igen!) sitter jag med en känsla av seger i kroppen. Tills jag inser att tjejen har kopplat mig till Com Hems huvudkontor, klockan halv nio en fredagkväll. Igen – Com Hems kundtjänst.

Här tänkte jag göra något jag sällan gör – urskillningslöst utnyttja min position som hyfsat läst bloggare i Sverige. Följande inlägg är riktat direkt till bredbandsoperatören ComHem.

Hej ComHem.

Jag bytte till er för två månader sedan, och valde ett abonnemang med en hastighet om 2 Mbit/sek. Mer behöver jag inte sedan IPRED-lagen. Jag har haft er förut, och har väl förvisso aldrig direkt imponerats av er insats. Men dealen lät bra, jag var dum i hela jävla huvudet och jag antar att jag väl föll till föga. Så jag signade på.

Och här kommer problemet – till dags dato har jag aldrig lyckats komma upp i mer än 0,25 Mbit/sek.

0,25 Mbit/sek.

Sug på den ett tag. Det motsvarar i runda slängar 12% av vad jag betalar för. Det är ungefär lika långsamt som internet var våren 1997. Och lika dyrt. Mitt jävla bredbandsmodem är snabbare. Och billigare.

Under tiden har ni fakturerat mig tre gånger, och jag har betalat. Varje gång. På tid. Öppningsavgift som månadsvgift. Det är också lika många gånger som jag ringt er och vänligt förklarat problemet. Att jag inte får vad jag betalar för. Och lika många gånger som ni sagt att ni löst det. Vilket ni uppenbarligen inte gjort.

Så nu är det slut på vänligheterna. Tvärtom vad det framstår på den här bloggen är jag en stor vän av vänlighet. Vänlighet har återköpt biljetter hos SJ, avbokat hotell i sista sekund, lugnat ner irriterade kunder och avstyrt slagsmål. Men nu är det slut med det.

I morgon är det jag som ringer er, ComHems kundtjänst, och – för att citera General Maximus – släpper lös helvetet på er. Och återger precis allt få den här bloggen. Ord för ord. Och ser till att det blir läst, länkat till, skickat vidare och talat om. Och det är bara ert eget fel.

Det enda som roar mig är det corporate bullshitsvar jag kommer få. Ett mail författat av någon nervös, illitterat, i förtid tunnhårig mellanchef, bosatt i en för alldeles för dyr hyrestrea i Hammarby Sjöstad med sisådär betyg från Stockholms Universitet (Handels kom han aldrig in på) som ”beklagar” att jag ”upplevt problem”med ”tjänsten ComHem erbjuder” och liknande jävla nonsens.

Givetvis kommer jag publicera det med. Kom ihåg vad jag gjorde med Accenture.