Skit samma.

Jag kan redan nu för den hugade berätta  att det här, det är ett veritabelt jävla inferno av klassisk svensk tjänstemannastyltighet på film. Av bibliska mått. Vi talar total tondövhet. Inbillad cool. Dramatenambitioner. Sliten skinnjacka på huvudpersonen för att illustrera någon sorts folkhemssamurajens egna väg. Eller såhär -ordet ”fabricera” har redan använts två gånger i ett replikskifte kring bevis. Och så här lär det ju fortsätta sex lördagar framöver.

Repliker kastas fram, jag kastar upp och nej – Noomi Rapace ÄR inte Lisbeth Salander. Bara en underbetald svensk skådis med hemliga drömmar om en större, avbetald lägenhet med vy över Strömmen och kanske till och med ett sommarställe på Fårö. Om än med ett uppenbart självförakt.

”Tack… tack… tack…” liksom. Men för vadå? Det här?!

som ni märker händer det inte mycket här. För det ber jag inte om ursäkt alls, utan konstaterar bara att det återigen är verkligheten som har alldeles för lite att bjuda på. Mot tre månaders snö och is hjälper liksom inte några ynka plusgrader. Det enda som ger mig någon sorts tillfredsställelse är att jag slipper se Örgrytebor i kakishorts och Timberlandkängor på gatorna. De brukar dyka upp såhär års i Göteborg.

Och avslutningsvis, för att liksom slamdunka poängen. Hur finna inspiration efter att ha hittat den här boken?

1547 anlades St. Mary Hospital of Betlehem i London, allmänt ansett som världens första riktiga mentalsjukhus. Senare bytte man namn till det betydligt enklare The Betlehem Royal Hospital. Men eftersom verklighetens fôlk redan då inte gillade kônstigheter som långa ord och minsann visste vad de ville ha och hur de ville ha det, fick sjukhuset raskt heta Bedlam i folkmun. Bedlam, ett uttryck som ganska omgående kom att användas för att illustrera begreppet ”dårhus”. För det var ju vad det var, eller hur? Ett hus för dårar. Inga kônstigheter!

Sådär härligt Bert-Karlsson-rakt-på-sak gick alltså resonemanget, där på 1800-talet, tills man slutligen bestämde sig för att verkligen kalla en spade en spade och sonika öppnade upp sjukhuset för betalande som kände för att titta på freaks, loons och andra intagna med allsköns störningar. Det gick så långt att besöka Bedlam kom att bli något av ett söndagsnöje.

Jag vet inte varför, men jag kom att tänka på ovanstående när jag läste Alex Schulmans inlägg om att hans tjej fått nytt jobb, som ”genrechef för karaktärsdriven tv” på produktionsbolaget Mastiff. Alltså TV centrerad kring en person, snarare än en berättelse. Som Färjan-Håkan, Ullareds-Morgan eller Hollywoodfruarna. ”Sköna karaktärer” som han upprymt kallar dem, Schulman. Och visst, nytt jobb är ju alltid kul.

En grej bara. Vad fan är skönt med dem? Och genren ”karaktärsdriven tv” över huvud taget? Med undantag för ”En annan del av Köping” kan man ju direkt konstatera en imponerade brist på fingertoppskänsla, dimension och självinsikt i samtliga realityproduktioner som visas på alla kanaler från trean och uppåt. Framför, såväl som bakom kameran. Jag menar, alla som någon gång sett en aningslös Ullareds-Morgan sitta ensam i trädgården och utlämnande resonera om Kärleken och livet utan den över en burköl och en grillad fläskkotlett inser ju rätt omgående att det inte direkt råder Tom Ahlandambitioner här, utan snarare Bedlamvarning. Freakshow, helt enkelt. Bara kônstigheter, liksom.

Visst, jag kan tjuva ner något. ”Låna” som det heter. ”Dela”. Men hur man än vrider och vänder på det känns det inte helt rätt. Sen finns det ju dessutom en lagjävel emot det sedan något år tillbaka. Och emedan den verkar gjort noll och intet för att främja filminsdustrin – förutom att fylla på Monique Wadsteds Pradaplånbok – så har den onekligen begränsat utbudet. Där ute.

För fan, säger nån. Vad sägs om HDMT.net? Den finns ju? Visst, säger jag. Men eftersom jag redan sett allt av värde där och resten av utbudet verkar vara fulfilmade biovisningar från Grekland är det fan inte mycket att ha, det heller. Återstår TVn alltså. Och det roar ju för fan inte ens en tvångsintagen.

Just nu, klockan 20.24 en fredagskväll, kan jag välja mellan På spåret, Blåst!, Let’s dance, Konst i det vilda och något annat jag inte ens kommer ihåg vad det heter. Återstår två saker – kyssa en handgranat eller ödmjukt fråga om det finns någon som sitter och tjyvhåller på en Voddlerinvite. Det lagliga alternaitvet. Som givetvis ligger nere eftersom de  – tada! – blivit hackade.

Fakkin’ ‘ell.

Alla måste kolla in Folkvetts senaste fynd – musikbloggen 365 bra låtar!

Den dagen ringde det hos World Television, i stort sett ett nonameproduktionsbolag i branschen, men med ambitioner. I andra ändan, kommunikationsfirman JKL. Känd för två saker – Göran Perssons lön och anställning, samt det ”hemliga” drillandet av Daniel Westling till drottninggemål. Resten av JKLs affärer hålls liksom under skäppa.

Iallafall.

Det var bråttom, förklarade rösten på andra sidan. Fram med en beta och en plåtis och en bra lampa, så kommer vi och hämtar er. Vi förklarar vad det gäller på vägen. World Television gjorde väl vad vi alla gjorde under det ottolittorinska skitår som var 2009. Packade grejerna och hoppades att det inte skulle bli för jävla kinky. Men se det blev det.

Resan skedde under tystnad. Och visade sig gå till Ekerö och slottet, där man vallades in av anemiska män i diskreta kostymer. Det var de anställda på JKL. Bakom dem, mindre anemiska män i mindre diskreta kostymer. Det var SÄPO. Här, sa JKL-folket och pekade nervöst med hela handen, här skall ni stå. Och här, sa de och pekade mot ett hörn av rummet, med ett alldeles för högt bord och alldeles för låga stolar – här kommer gästerna sitta. Seså.

World Television, som på intet vis består av idioter, stod väl handfallna ett tag. Tills de tog mod till sig och poängterade det uppenbara för sina uppdragsgivare – att vem som än som skulle sitta där skulle se ut som en antingen Ernie eller Bert i Sesam och att det kanske skulle motverka själva syftet, vad det nu var förresten? Oroa dig inte för det du, fick de tillbaka. Gör det du ska, så sköter vi the big picture.

Och det som skulle vara the big picture, blev alltså det här. En liten humorklassiker, full av nervösa blickar, illa dolda fusklappar och en oändlig rad klyschor, allt noggrant staplat på varandra. Hey Baberiba!

allowscriptaccess=”always” allowfullscreen=”true”>

Och så kastar hon sig om halsen på mig. Alltså, det här är inte bra för min cynism.

Jag har sett något avsnitt här och något avsnitt där och har inte fått grepp om programmet alls. Möjligen beror detta på att jag är dum i huvudet, att jag inte sett fler avsnitt på raken och liksom fått häng, eller att jag inte är i målgruppen. Men mest sannolikt handlar det om att det är well, ganska dålig TV. Jag menar, att än en gång se någon laga mat – om så än i rutan – visar ju inte direkt prov på nytänkande när det kommer till begreppet audiovisuell. Å andra sidan menar ju jag att nytänkande rent generellt försvann tillsammans med Jan Guillou när han reste på sig och drog i direktsändning i Svepet någon gång nittonhunraåttiokallt. Så vem är jag att klaga? Det var iallafall nytänkande i min bok. Och bra TV. Och något som aldrig, aldrig skulle hända i Förkväll.

Om man inte är Elisabet Höglund, vill säga. Hon hängde ju in sponskavajen rätt ordentligt här i förra veckan, när hon fick en hint om att hon inte var önskvärd ev Ledningen. En hint som Elisabet tog, tillsammans med sin massmediala stålhjälm, varpå hon kröp ner i skyttegraven och inledde ställningskrig mot resten av branschen för all tid och evighet. Kan man bli annat än imponerad?

Svar nej.

För hur ofta stöter man på någon som gör sin grej så hårt som Elisabet Höglund? Precis. Nu är ju tant delvis tokig, men det spelar ingen roll. Hon gör sin grej. Och tro mig, jag har funderat en hel del på det här. Om det är futilt, sorgligt eller rent av imponerande år 2010 – och till slut bestämt mig för det senare. Visst, man skulle ju kunna tycka att det är höjden av dinosaurieokunskap att tro att Fyran anställer en journalist för att ställa kritiska frågor till programmets sponsorer. Eller på samma vis inte förstå varför producenten vill att man skall testa sponsorernas botoxprodukter i direktsändning. Men jag vill liksom inte tro det.

Jag vill tro att Elisabet Höglund tog sig an Fyrans Förkvällserbjudande med samma härligt friska uppsåt som den åldrande producenten som fick gå från UR för några år sedan. Hon som med avgångsvederlaget i hand gav sig ut i världen för verkligen göra sin egen grej – en egenfinansierad tretimmarsdokumentär om ”den spännande bokstaven O”, som ”Fyran säker skulle vara intresserade av”. Så skall det låta!

Det är ett jävla hallå här hemma sida om att jag bara lyssnar på ”gammal musik”. Frågor om varför jag inte kan spela ”något nytt och inte bara jävla the Band”. Påståenden om att jag  drog ner persiennerna för nya intryck strax efter jag muckade från lumpen. Och nu har jag fan tröttnat på det. Så när jag satt på dass förut kom jag på att hallådär… jag ju kan dra nytta av er, kära läsare. Eller utnyttja, lite beroende på hur man ser det.

Såhär funkar det.

Jag har precis skapat en Spotifylista med det övertydliga namnet ”Musik för Prankmonkeys tjej” och reglerna är väldigt enkla. Ni lägger till de 12 senaste månadernas absoluta rökare, hits och skit ni gillar. Så länge det är nytt är allt välkommet. En sak bara. Schlagerhumorister göre sig inget besvär. Och Regina Spektorfans, Regina Spektor är för fan det enda hon i sin tur erbjuder tillbaka här hemma. Så in the words of the great Missy Elliot – WORK IT!

Vänliga, men bestämda hälsningar.

/Prankmonkey

Grattis, NCC.