Män som heter Ove har nämligen fruar som heter Gerd.

Gerd må vara hämmad av Oves självtillräcklighet, men egentligen varken kan eller vill  hon ta sig ur äktenskapet. Gerd har liksom nått den punkten där Gerd låter Ove hållas, av den enkla anledningen att saker faktiskt blir gjorda. Samt att det inte ligger för Gerd att skilja sig. Uppväxten i Mariannelund tog tidigt de tankarna ur henne. Även om hon liksom sveptes med den gången hon hörde Veronica Maggios “Havanna Mama” på radio för några år sedan. Tyvärr minns hon varken kanal eller artist, varför Gerd mest gnolar den när hon plockar in disken och Ove kollar nyheterna. Men ändå, den ger henne något.

Istället kompenserar Gerd med aktiviteter. Gerd syr, går på kurs, har testat jazzdans (men kände sig löjlig), är med i bokklubb och vandrar i Dolomiterna en gång om året. Ove följer inte med på nåt. Gerd anser sig vidare vara intresserad av design, vilket innebär att Gerd gömmer undan Oves lila fleecefiltar från Ö&B och ersätter dem med andra med röda dalahästar på. Gerd kan närmare 200 sorters blommor och vet vilka av dem som finns i Mainau.

Gerd relaterar i hemlighet till Cancerfondens senaste dramatiskt komponerade reklamfilm, där en kvinna med galopperande femtioårskris kammar håret och går runt och speglar sig i ett alldeles för stort hus där barnen fortfarande ekar och undrar vad som hände med drömmen om ett litet dito i Frankrike, ett sånt som Bodil Malmsten säkert bor i. Inte för att Gerd nånsin haft just den drömmen, men det är liksom principen Gerd förstår. Skänker pengar till Cancerfonden gör hon sedan länge.

Gerd dricker inte, men säger heller inte nej när det serveras. Två glas vin senare berättar Gerd lyriskt för den som vill höra på om äldsta sonens bröllop. Hur de hade hyrde en Rolls-Royce. Hur han hade smoking. Hur Ove vägrade ha smoking. Hur hon satt bredvid brudens pappa. Som var civilingenjör. Gerd minns allt: från antalet fönster i lokalen, till vilket väderstreck de vette, hur vädret artade sig till att fläsknoisetten var halvfärdig men vinet gott och hur hon och Ove veckan innan, i ett sällsynt möte, byggde upp ett tal till brudparet baserat på alfabetet. B som i Bästisar, det var Oves förslag.

Gerd håller igen när hon behöver nysa. Gerd håller även i alla kontakter med omvärlden. Inte de med banken, Svensk Bilprovning eller försäkringsbolaget, men alla andra, om inte viktigare sådana. Barnen, Oves syskon, barndomsvännerna och kursarna från sjukgymnastprogrammet. Grannarna. Gerd är helt enkelt anledningen till att Ove fortfarande får julkort och bland äter grillmiddag med andra människor överhuvudtaget, men det fattar inte Ove.

*********************************************************************************************

JG: Läste att den litterära lättviktaren @bjornranelid ville omvandla skolan efter Waldorfmodellen. Detta är naturligtvis trams. Trams!

BR: @jan_guillou Skolbarn utbildas bäst med smekande poesi. Du hade aldrig behövt skriva Ondskan om du gick på Waldorf…

JG: @bjornranelid Jag, Jan, hade aldrig varit förmögen att skriva Ondskan om jag släppts loss i Waldorfskogen. Och inte blivit förmögen heller.

BR: @jan_guillou Och vad gäller litterära höjder befinner du dig väldigt nära en viss Bodström… Du har ingen aning om lyrik, okäre Jan.

JG: @bjornranelid jag må vara nära Bodström, men fortfarande skyhögt över dig. I kvalitet, läsare, försäljning och påverkan på vår samtid.

JG: @bjornranelid Finge jag, Jan som jag ville skulle vi ha ett skolsystem efter sovjetisk modell, med tydlig uppdelning i genier och drönare.

BR: @jan_guillou Din syn på barnuppfostran är förståeligt skev, med din barndom. Barn ska lyriskt belönas, gärna med lättvin som i Frankrike.

JG: @bjornranelid Detta från någon som baserat hela sin produktion, sitt “författarskap”, sin PR-maskin på att älta sin barndoms misslyckanden?

JG: Det är med viss, om än nöjd, förvåning som jag, Jan konstaterar att @bjornranelid gav upp i debatten om geni, skola och fostran. Väntat.

JG: Å andra sidan. Vad skall man förvänta sig av en sån lätting, en sån mjukryggad sittkissare, en sån koketterande humanist som @bjornranelid?

BR: @jan_guillou Okäre Jan, jag ger aldrig upp, jag har ett lyriskt liv. Du, som skrivit en macho-bok, hur känns homosexuella barn?

JG: @bjornranelid Jag, Jan introducerade tidigt en homosexuell agent i litteraturen. Hur många normativt avvikande har du presenterat?

BR: @jan_guillou Din “litteratur” präglas av pojkdrömmar som revansch i skolan, agent- eller riddarfantasier. Vad-som är icke-normativt i jmf.

JG: @bjornranelid pojkdrömmar? I motsats till ditt – synnerligen ojämlika – objektifierande och upphöjande av “kvinnan”, antar jag. Jag, Jan.

BR: @jan_guillou Såg bilder från ditt bröllop. Du och din fru såg exakt likadana ut, i blå borgerliga normativa gubbiga kostymer? Självkärlek?

JG: @bjornranelid Jag har sett din fru. Det räcker så.

BR: @jan_guillou För övrigt, varför sitter du ofta med armarna i kors? Är det för att du har så korta armar? Har det ökat självhävdelsebehovet?

JG: @bjornranelid den dagen du knäpper skjortan hela vägen upp och slutar bära det amerikanska tonårshysset “jeans” skall jag svara på det.

JG: Än en gång verkar @bjornranelid, denna skugga av en viskning till litterär medelmåtta, sett slaget förlorat. Jag, Jan firar med bacon.

Veckans skörd är från annonsbladet Mitt i Södermalm och pendlar vilt mellan skör, mänsklig längtan, lite mer robust, klassisk hitta-nån-att-sätta-på och rena loons (favoriten är fortfarande den tålmodige man som i flera år annonserade i QX efter en kille “utan armar och ben, att ta hand om”).

Trots detta. Alla som är någotsånär empatiskt begåvade inser ju naturligtvis att det finns stoff för en roman bakom de flesta av de här annonserna. Frågan är bara vem som skall skriva dem. Will the real Ernst Brunner please stand up?

På mätaren på min balkong visar kvicksilvret 32.5 grader. Plus. I skuggan. Vad passar bättre då än att gästblogga hos killarna bakom Folkvetts senaste fynd – 365 bra låtar? Inte mycket.

Är du alltså nyfiken på vilken låt jag, Prankmonkey, betraktar som den yppersta av sommarvisor, knallra dig genast till 365 bra låtar. Och gör det nu. Det finns en Spotifylänk!

Maila mig på prankalot@gmail.com. Omgående. Tack.

Jag är ett stort fan av Cafés bloggar – Töm magasinet, Manligt med Jonas Cramby och svensk medias gossen Ruda; Viktor Barth-Kron (sug på DET efternamnet, folks). Sen finns det ett gäng till där som absolut är läsvärda, men det är alltså dessa jag primärt läser. Och uppskattar. Något väldeliga.

Det är också därför jag blir lite beklämd när jag läser kommentarerna. De sitter för fan och kommenterar varandra?

Alltså. Kan inte alla ge sig av till någon av dem och droppa lite disparata kommentarer i något inlägg, så det blir lite jävla liv i sommarluckan hos Allers Proseccostinna finest? Gärna något i stil med Annas kommentar i förra inlägget. Den där upphetsade om hennes “jävla skit browser!”. Då tror jag de blir glada. Och konfunderade. Vilket är precis så som jag vill ha dem.

Manöver.

Med det sagt känns det motiverat att för tredje gången i ordningen publicera en av de roligaste bilder jag sett på internet, någon gång – “Liten apa styr stor tjur mot gemensamt mål“. Ni ser symboliken? Bra.

Och mycket riktigt.

När tant var några meter bort, höjde hon handen till något som liknade en romarhälsning och begynte tala.

“Hej! Det här Lei och jag är Anna. Hoppas ni mår bra, vi tänkte leka i sandlådan om det är OK med er? Är det det? Gud, vad bra. Vi hämtade hem Lei när hon var sju månader, nu är hon 2 år och nio månader och en vecka och det har gått FANTASTISKT bra hela vägen. Vi valde att behålla hennes kinesiska namn av respekt för hennes ursprung, men vi la till Vera efter min mormor så att hon får de banden bakåt med. Men hon kan inte säga sitt namn än, hon går hellre. Men hon reagerar när vi ropar på henne. Och det är ju så skönt. Men det är helt OK och inga problem, det viktiga är att man kommunicerar med sina barn. Lyssnar på dem, liksom. Lei är också laktosintolerant, så jag vill gärna inte att ni ger henne glass om ni ger era egna barn. Och så gillar hon inte hastiga rörelser. Tack. LEI! NU SKALL DU LEKA! TITTA! SAND! ROLIGT!”

Så slutade hon lika tvärt som hon började, lyfte ner dottern och började frenetiskt trycka på en mobil från sent nittiotal. Lei stod rådvill ett tag, men fann sig snart och började sno hinkar och spadar precis som de andra. Vi, föräldrarna, satt med böjda huvuden och nackar som brann av genans. I bakgrunden blandades fågelsång med stadsljud och en upphetsad, oombedd recension av ett vernissage på ett litet galleri i Vasastan.

Plötsligt känner jag en liten hand på min. Jag tittar upp och hinner tänka att det är dottern, tills jag ser lilla Lei stå och betrakta mig. Hennes ögon är nötbruna och djupa som brunnar. “Apan”, säger jag efter ett tag, pekar på mig själv, ler försiktigt och räcker över en majskrok. “Lei”, svarar hon, tar emot den med en nöjd liten suck och sätter sig bredvid mig och börjar äta.