Prankmonkey

Om man som jag sitter med ett nytt stycke liv hemma som måste underhållas mest hela tiden, händer det att man i ren desperation styr stegen mot helt nya delar av sin vardag.

Lunsiga danssteg i köket medan gröten värms i ugnen och gråten värms i kiddo. Onomatopeotiska beskrivningar av begreppet åka bil. Pappa gör paradnumret ”Så-går-Christer-Pettersson”. Och det viktigaste av allt såhär i Nobeltider – helt nya områden inom litteraturen.

Yes. Bort från rockbiografier, Andra Världskrigetskildringar och Chuck Pahlaniuk – mot barnböckerna! Ett område som är en riktig helveteshistoria att hitta rätt bland, skall ni veta. Särskilt om man som jag under de senaste tio åren omsorgsfullt orienterats i riktning mot ett jämställt samhälle av barnets mamma. Då är det en ren jävla provokation att kolla in utbudet. Det är för fan 2009, men böcker för tjejer är åtta fall av tio rosa, böcker för killar går i någon nyans av blått.

Dock. Konceptet har onekligen sina fördelar.

Innan vi fick barn plockade jag en gång ut en bok till brorsan äldstes födelsedag, som handlade om en liten kille som likt honom ville bli snut. Jag, som förstår värdet av långa, informativa beskrivningar av batongchocker, avväpning, polisgrepp, crowd control och inbrytning i lägenhet gick inledningsvis i taket av glädje, men fick kanske inte lystmätet tillfredsställt direkt. Icke desto mindre hittade jag en passage som roade mig något enormt. När lillkillen dagdrömmer om polisjakter och boken snusförnuftigt berättar att visst, en polisbil är förvisso topptrimmad, men alla FÖRSTÄRKNINGSVAPEN i bakluckan kan sinka den. Å andra sidan kör tjyvar risigt eftersom de är jagade och inte sällan PÅVERKADE. Dessutom TRÄNAR polisen ju på att köra fort. KATCHING! goes the kassaapparat, …THEFUCK?! goes the svägerska. Briljant läsning för mig, mindre så för en fyraåring tydligen.

Med detta i åtanke vill jag raskt hoppa vidare till ett annat ämne – ohämmad nepotism. Jag är nämligen släkt med en av tjejerna bakom Bokunge.se, en blogg om barnböcker. Nichat, visst. Men givet mitt resonemang ovan finns det uppenbarligen både utrymme och behov för den. Är du alltså förälder, på väg att bli eller har en polare som har barn som måste mutas – kolla in Bokunge.se omgående och bespara dig själv den bottenlösa tjärn av boring prinsessböcker som är Åhléns bokavdelning.

Känner du inte igen dig i beskrivningen ovan – klicka här.

Livet som småbarnsförälder bjuder på både det ena och det andra. Som dekonstruktionen av givna sociala gränser, exempelvis. Jag vet inte vad jag utstrålar, men varje gång jag är ute med min kiddo, väntar på bussen tillsammans med den eller bara handlar middagsmat är det någon som kommer fram, kommenterar eller bara nyper stackarn i kinden. Några gånger har jag bestämt markerat och höjt knytnäven, men för det mesta gillar jag det. Prata är kul, om än med vilt främmande människor. Så länge de inte tallar min unge, givetvis. H1N1, för helvete.

Så tycker inte en polare, som när hon precis fått sin första unge utmattad satt och ammade i barnrummet på Åhléns. Från ingenstans kliver en medelålders kvinna fram, som bestämt sig för att nojsa lite med ungen. När den blir ammad. Av ett utvakat vrak. Man kan ju stilla konstatera att tants känsla för sfär, den är sisådär. Småbarnsmamman ler sig ansträngt genom situationen alltmedan hon väntar på att det uppenbara skall, well, uppenbara sig för den överförtjusta Praktiska Frisyr som har ansiktet i höjd med hennes sprängfyllda bröst och försöker sniffa ungen i nacken. Här luktar bröstmjölk! konstateras förtjust och polaren lutar huvudet bakåt och blottar huggtänderna, redo att sänka dem i nacken på dåren framför sig.

Plötsligt reser tant på sig. Polare rättar snabbt till ansiktsdragen.

- Vem är hon lik? Dig eller sin pappa? vill tant prompt veta.
- Båda två, svarar polaren och ler hult. Vi är syskon.

En gång i tiden kom min mamma läraren hem från en skolavslutning i kyrkan, och med en helt ny blick i ögonen. Den var inte tom, den var inte upplyst, den var bara annorlunda. Som om hon gläntat till ett universum hon inte förstod något av.Alternativt tittat rakt ner i huvudet på en andraklassare och faktiskt fattat vad de(t) handlade om.

Saken var den att hon tidigare på dagen hållit ett brandtal för sina åttaåringar om vikten av att hålla näbben i kyrkan, respektera Guds hus när man var där och inte bete sig i största allmänhet. Något måste hon sagt rätt, för en eftertänksam tystnad spred sig i klassrummet när hon var klar. Tills en allvarlig liten kille med alldeles för tjocka glasögon suckade djupt och håglöst sträckte upp handen.

Ja?

- Man får händelsevis inte ta med sig sin kulsprutepistol?

”Händelsevis”.

Detta, mina vänner, är i min värld det roligaste ett barn sagt någon gång, hands down*. Tills jag läste det här av Skräphögen. Lillkillen i berättelsen är fan min nya livscoach och Skräphögen återger det på ett sätt jag bara kan drömma om.

*Nej, alla HemOchSkolarepresentanter som sitter och tänker tanken att ni skall dra paralleller om Columbine och finska tonåringar med en deathwish och ett färdigt mediakit till medierna – det är inte samma sak.