Prankmonkey

“Det är vanliga, strävsamma människor som sköter sitt jobb i ur och skur och åker till jobbet och tar hand om sina ungar, går på föräldramöten, är med på fotbollsmatcherna, tvingas lyssna på ”Lilla snigel” och sliter och släpar.”

Aaaaah, Göran Hägglund. Sveriges Rush Limbaugh. Tack för att du finns. Utan dig hade det blivit extremt mycket tråkigare att läsa tidningen.

Här satt jag och började tröttna på lättnaden över att Prussiluskan Bohlin inte fick åka till Bryssel, utan måste hitta nytt jobb hemma i Bankeryd och längtade efter nästa semantiska spasm från er – så kommer du och slår till med en magnifikt felkalibrerad dårpopulistisk sköning som den här: “Höj skatten på sprit!“. Och det redan innan Riksdagen öppnande! Och efter att du yrat om att vi, folket, minsann inte upplever KD som ett förbudsparti längre. Love it. Göran, tack. Med fiender som dig behöver man inga vänner. Ditt agerande får nämligen en hjärntumör att framstå som en julklapp.

Och som om inte det räcker, du hade inte ens lyckats förankra ärendet bland kollegorna i Alliansen innan du gick ut med det. Istället går de en efter en ut och förklarar – var och en med olika motiveringar – att det kort och gott är en idiotidé.

Från. Vår. Egen. Socialminister.

Igen. Love it!

Och som om inte DET räcker, en fråga – hur känns ditt lilla Almedalsutspel mot “kultureliten” så här några dagar efteråt? Jag är ingen vän av kulturskribenter, tro mig. Men jag ser på dem som jag ser på kungahuset. Ett problem, modell mycket litet, som vi tar hand om när vi tagit hand om de som är större. Men du, du väljer att attackera dem. För att skapa en fiende. Som inte finns, men som ditt pajasparti så förtvivlat väl behöver för att berättiga sin egen existens. Och så hugger de inte på betet, varpå du snöper dig själv och dina fyra procent ytterligare! Oh, joy that cannot be counted on ones fingers!

Göran, du gör mig lycklig med utspel som det här. Bara fortsätt. Och stäng dörren när du går.