Prankmonkey

Det här är så provocerande jävla dumt att man skäms. Läs.

Grattis, NCC.

Det är ju ingen hemlighet att fotbollskillar – och tjejer, inte vara sån – har noll och ingen musiksmak. Eller koll för den delen. Vafan, i flera år harklade ju fotbollseliten – oavsett kön – ur sig ett pliktskyldigt ”Öööh…Ulf Lundell?” när det kom en fråga som ens var i närheten av böcker eller musik. Detta tills Martin Mutumba klev på plan och Mats Rubarth klev av och greppade basen, vill säga. Vilket alltså var förra året.

Därför är det extra roligt att se lite EU-anpassat jävla ansvar för den här fotbollens tvetydiga känsla för stil.

Varsågoda, jag ger er underhållningen vid EM-lottning i jons. Det polska beatboxbandet ”AudioFeels” framför ett fotbollsorienterat litet medley på engelska. Komplett med brytning, tjock som en fläskkotlett och inlevelsefullt wailande när det varken behövs eller passar sig. I världen är allt som eljest.

Snabb fråga:

Är det bara jag som känner plötslig och väldig lust att veva ner Björn Ranelid, Leif GW Persson och Per Svensson? Alla i den ordningen?

Inte? Trodde väl det.

Vi pratar om tre vuxna, välbärgade män som snörat på sig intellektuella blytyngder för att frivilligt sänka sig ner i en ”debatt” om vem som kallat vem vad och hur den och den ser ut och där iallafall två av dem slänger sig med the N-word utan att ens ana utkanterna av vidden av vad det betyder.

Jag har tre ord till er; obildade jävla journalfilmsförtiotalister. Här är ett till: KÄFTEN!

Såhär i bakvattnet av det PR-mässiga haveri som är Vattenfalls massmediala krishantering vill jag presentera ett så kallat videosvar från företaget, som enligt kommunikationsavdelningen på Vattenfall skall visa vad Vattenfall handlar om – egentligen.

Tack, Max!

Dom här kommunalpolitkerna i Vellinge, dom borde man ju åka ner och erbjuda kompanistryk.

För den som missat det – Vellinge kommun vill inte ta emot ensamma flyktingbarn. Exakt varför är svårt att förstå, men jag antar att bortom de hemmagjorda pilsnerfilmsargumenten om att svartingarna tveklöst kommer bränna ned det nedlagda vandrarhem där de skall bo döljer sig klassisk svensk Flintasteksrasism.

Oh, just det. En grej till – Vellingeborna oroar sig också för sina egna barns trygghet. Vi pratar om Vellinge, kommunen som brännmärker vanliga elever som utvecklingsstörda och sätter dem i specialskola. Byn där var tredje tonårsgrabb testat knark. Byn där lokala rektorn menar att dyslexi och anorexi är hittepå.

För den som inte hörde  - vi pratar alltså om Vellinge. Sveriges näst mest välmående kommun. En liten by, vid en motorväg, i utkanten av riket där ”borgmästaren” Göran Holm inte drar sig för att posera i kungakrona och mantel i tidningen. Ja, han är folkvald. Av Vellingeborna. You do the math.

Det roliga är att lokala utspel som det här alltid börjar och slutar likadant. Politiskt engagerad, överviktig, medelålders snubbe i täckjacka med 1.2 miljoner i årsinkomst (som trots detta fortfarande bär glasögon från Statoil) med patent på sanningen lanserar minst sagt politiskt inkorrekt ståndpunkt. Varpå de inavlade hjon han domderar över faller in i kören och låter sig förfasas. Goe patron har ju berättat hur det ligger till därute i världen? Toppa med stormöte i Folkets hus och lagom anonyma, lagom underbyggda och lagom begåvade folkhemsrasistiska tillrop i stil med ”Vi vill inte ha dem här!” från publiken och bilden får skärpa. I motsats till Vellingebornas intellekt, alltså.

Nu – surprise! – råkar dåre bakom just den här Vellingevändan dessutom vara Lars-Ingvar Ljungman, kommunalråd i Vellinge. Men det kommer ändå sluta likadant. Barnen flyttar in, brandbomber kastas och efter det lokaltidningsgnäll över ”Schtöckhölm” som inte ”förstår deras villkor” och hur de känner sig trampade på. Ett ord tillbaka – KÄFTEN! Vi vet om era villkor – ni är överprivilegierade och överviktiga. ’nuff said.

Det enda som imponerar i den här historien är att Lars-Ingvar Ljungman på något sätt lyckats få ut skiten på nätet och inte på stencilerat papper i grannarnas brevlådor, vilket brukar vara verkshöjd när den här typen av människor uttalar sig.

Hear this: det finns FÅ saker som är roar mig som när våra folkvalda då och då bestämmer sig för stiga ned och prata till oss, fôlket. Eller som är lika tacksamt att lyfta fram på den här bloggen, för den delen. Till, inte med. Notera det.

Att kommunikationen dessutom alltid sker med en illa dolda agenda – att få oss, fôlket, att få upp ögonen för något samhällsviktigt eller bara utföra något; skaffa fler barn, poströsta i tid, räkna våra fönster, sluta röka, akta oss för dröppel på semestern – det är en ren bonus. Att det sedan undantagslöst skiter sig är väl närmast en regel. 2009 kan man hursomhelst kallt räkna med att resultatet ogenerat kommer presenteras på det däringa jootjoob (Hej, Mona Sahlin! Hej, Kungahuset!). Och det tackar man ju för.

För ärligt talat, finns det bättre sätt att visa på avståndet mellan en politiker och det samhälle han/hon representerar än när nyssnämnda låter betälla och producera videor som den här? Ett litet EU-finaniserat stycke* vars ambition tydligen skall vara att få tjejer att nån jävla gång fatta att det här med IT faktiskt är ”wicked” och inget annat. Accentuerat med bilder på robotar, russin som klipper blå band och någon sorts hemvävd belgisk rap. Succé.

Å andra sidan – i ett tidevarv där Anton Abele uppenbarligen lagt beslag på ledartröjan när det kommer till att göra bort sig på YouTube är det någonstans närmast befriande att se att gamlingarna iallafall försöker.

*Ett väldigt stort tack till Carl Fredrik som hittade klippet och hade den goda smaken att maila det till mig.

Nu var det ett tag sedan jag raljerade lite från höften, drog en hel yrkeskategori över en kam och fullständigt idiotförklarade dem, håll med om det?

Ämnet för dagen är således inget mindre än en gammal favorit – mäklare. Mecklare! Människor som ”hjälper andra göra affärer” och blåser dem på kuppen. Jordbroskojare, med andra ord.

Det finns givetvis många sorters mäklare därute (Hej, översmarta subprimelånskonstruktörer!) och säkert en hel del som gör ett bra jobb. Men idag lägger vi fullt fokus på de av dem som inte har en aning om vad de sysslar med – de som säljer hus och lägenheter som om det inte fanns en morgondag. Ni vet, snajdig kostym – om än från 2005, Beckhams frisyr från året innan och lika mycket personlighet som de där fotografierna som sitter i ramarna från IKEA.

Jag påstår allt detta efter att ha läst om familjen Muda i dagens DN. Och till viss del baserat på egen erfarenhet.

Storyn går som följer; the Mudas köper en lägenhet på Östermalm och betalar in handpenning till firman – Erik Olsson. Grattis till uppmärksamheten! – vars mäklare sedan raskt betalar ut den till säljaren. En person som bostadsrättsförening varnat mäklaren för och då för att vara opålitlig, som sitter muthafuckin’ ANHÅLLEN när han kränger lyan, som stämts av sin bank och som dessutom köpt lägenheten med förfalskade inkomstuppgifter. Allt detta känner mäklaren till. Eller ja, inte allt. Mecklarens juridiska ombud menar att vår hjälte minsann inte visste om att lyan var köpt med fejkade papper. Bo-fuckin’-ho.

Må så vara. Övriga fakta hindrar dock inte mäklaren från att några dagar innan tillträde glatt meddela köparna att det pris mäklaren mäklat (läs: SMSat ut till hugade spekulanter mellan räderna bort mot mazarinfatet) inte är tillräcklig för att lösa säljarens lån hos banken. Dessutom har han redan betalat ut handpenningen till säljaren. Oh, just det! Mecklaren skrev inte ens in en klausul i kontraktet om att hålla på den tills tillträdesdatum. Istället betalade han alltså ut den i förtid. Vi pratar alltså om en människa som gör det här for a fucking living, men som missar en hyfsat vital detalj i detta sitt uppdrag att ”mäkla” en affär. Alltså se till att alla parter är nöjda, eller iallafall lika missnöjda.

Tror ni familjen Muda är nöjda?

Med glasklar mäklarlogik föreslår nu mäklaren att banken, familjen Muda och Erik Olsson själva skall betala den del som fattas för att lösa lånen. Fantastiskt. Ty det här kan ju inte på något vis vara säljarens problem, eller hur?

Man – som man säger – tar sig för pannan. Men vad fan är poängen?

Jo. Min poäng är att jag hör alldeles för många stories som den här för att det skall kunna avfärdas enligt snutprincipen om ”enskilda rötägg”.

Jag hör om vänner som vinner en budgivning på kvällen, bestämmer tid för kontraktsskrivning  - men som förlorat den nästa morgon. Istället har någon sladdat in från vänster med ett bud 5000 över deras 6,4 miljoner som köparen omotiverat tagit. Jag hör om grannar som köper lägenheter där det vinnande budet hoppar av i sista sekund – och grannarna erbjuds lägga detsamma istället för – som tycks rimligt  - sitt senaste. Jag hör om mäklare som säljer hus där ägaren plötsligt vägrar flytta – och som blixtsnabbt tvår sina händer, slutar svara i telefon och går upp i rök.

Jag hör om killen som plötsligt fick tillbaka sitt mäklararvode på kontot och när han ringer och undrar varför visar det sig att mecklaren inte jobbar där längre – han var inte ens mäklare på riktigt. Jag hör om mäklare som på allvar menar att om eventuella fel upptäcks av besiktningsman, så skall maxbeloppet som dras av från köpesumman inte överstiga 30.000 kronor. Även om hela huset är ruttet. Ty det är ”praxis” i branschen. Precis som att alla mäklare drivs av en sak och ingen annan – att cashen under alla omständigheter skall tas. Kosta vad det kosta vill. Men uppenbarligen helst på någon annans bekostnad.

Titt som tätt och med jämna mellanrum hör det av sig dårar till kontoret och vill sälja pannor, semlor för välgörenhet och annat strunt. Inte sällan vill de också ”berätta mera om sig själva” und so weiter.Jag skickar dem konsekvent på porten.

Men den här killen är verkligen något alldeles speciellt. Jag sitter här och är fan stum av förtjusning över att han vill lära mig mer om mitt företag, och detta genom att jag skickar honom en reklampenna. Eller en logotyp. Jag skall fan göra det. Och kopiera mailet och använda det själv.

God eftermiddag,
Jag är mycket intresserad av ditt företag – Jag tycker det är utmärkt! Jag skulle vilja lära dig mer om det. Kanske har du några gratis reklamartiklar med din logotyp, för att bättre reklam för ditt företag? Något som pennor, klistermärken, tröjor, etc. Om så skulle jag bli glad om du skickar den per post, eftersom jag skulle vilja rekommendera och annonsera ditt företag till andra.
Min adress:

Med vänlig hälsning
D. Stulginskyte

Globaliseringen har ju onekligen sina fördelar; lamslagna tullare, effektivt organiserad brottslighet och offshorekonton vars ursprung är för evigt höljt i dunkel. Men även sina nackdelar, tyvärr.

Som de offshorenamn – vars ursprung är för evigt höljt i dunkel – som en del av er envisas med att dela ut till era småttingar. Men hos den här apan är glaset alltid halvfullt, så jag välkomnar stoiskt omständigheterna och gör det bästa av dem. Länge var det till exempel lördagshobby i Casa Prankmonkey att åka till Sala, ställa sig på torget och trumpeta ”LIAM!” för att se vad som hände och hur många som kom springande för att se om det var just deras pappa som var hemma från Hall igen.

Men nu visar det sig att globaliseringen – och det här jävla, jävla, jävla internet – tagit död på även den folkhemstraditionen. Numera räcker det med att knappa sig till familjeliv.se om man vill bli provocerad. Eller bara öppna mailen. Vilket man ju nånstans tackar för med en blogg som den här. Idag lärde jag mig till exempel av någon – du vet vem du är – att simhopparen Anna Lindberg gjort en förnuftets absoluta Mollbergare och döpt sin unge till – Yelverton.

Yelverton?

Well, Anna gör onekligen som hon vill. Dessutom börjar den här dårnamnstrenden komma farligt close to home för att det skall vara riktigt bekvämt. Kollegan kom just tillbaka från nån sorts Klapp&Klangsession med sin unge i Hedvig Eleonora kyrka och rapporterade lakoniskt att en av de små deltagarna där lystrade till inget minde än – *drumroll* – Rambo.

När jag kom hem från jobbet idag, låg det ett brev från Com Hem och väntade på mig. Vilken sorts brev får man från sin internetleverantör? En sort – fakturor.

Jag öppnade, och mycket riktigt låg där en ilsken liten papperslapp som uppmanade mig att sätta in lite över 500 spänn till PAJASARNA på Com Hem, och det för bredband och telefoni. Två saker som inte ens fungerat sedan jag skaffade Com Hem.

Så jag lyfte luren för Gud vilken gång i ordningen och hamrade in numret som sitter som Fader vår för en präst vi det här laget. Med det undantaget att jag inte tror på nånting när jag kontaktar den på andra sidan.

För omväxlings skull väljer jag ”Fakturaärenden” den här gången – det verkar ju trots allt logiskt eftersom det är en faktura jag fått – och hamnar hos någon illitterat tomte som raskt konstaterar att den här fakturan inte skulle gått ut alls, att jag inte har ringt ett samtal som de faktiskt kan faktura men att det minsann gått ut en faktura ändå och… helvete, jag orkar inte ens skriva klart alla hans jävla konstateranden.

Det sista han kommer fram till är att det här kan han inte göra något åt, utan skickar mig vidare till nötterna på – *drumroll* – bredbandssupporten som får lösa problemet. Jag kommer här på mig själv med att stilla konstatera att jag känner mig som K, en referens som flyger tvåtusen meter över huvudet på killen i andra änden.

Men. Innan han hinner sucka djupt av lättnad över att kunna klicka bort mig, hinner jag fråga om jag måste sitta i ännu en jävla kö till Com Hems kundtjänst?

- Näe. Dä schtår att där är bara tre i kö nu på schärmen…OJ, NU ÄR DÄ BARA TVÅ! så dä sa nog gå unnan schkulle ja tro.
- Ja, ja. OK, koppla mig till dem då.

*klick*

Fram träder en välbekant röst.

- ”Hej och välkommen till Com Hems kundservice. Det är… 36 samtal före dig i kö. Beräknad väntetid är… 25 minuter.”