Prankmonkey

Bortsett från insikten om att Com Hems kundservice är the humorgift that keeps on giving och att det vilar något sjukt arrogant och ansvarslöst över ordvalet “olyckligtvis” i andra meningen, är kommentarer i stort sett överflödiga.

Com Hems kundservice, alltså. Vilka jävla lallare.

************************************************************

Sedan någon månad tillbaka driver jag projekt Oförvitlig artighet i vardagen. Det går ut på att jag lagt om kursen fullständigt och försöker leva efter den outsägligt tråkiga principen om att behandla andra som jag vill bli behandlad själv. Nu. Det är inte min favortiprincip, direkt. Min favoritprincip går ut på att jag behandlar andra precis som jag vill, sen behandlar de mig som jag vill bli behandlad. Men eftersom oförvitlig artighet enligt kungamördarsläktingen Ribbing är smörjmedlet i det sociala maskineriet, så tänkte jag fuck it och körde igång och började behandla människor som de tydligen vill bli behandlade. Det som tydligen skulle vara så bra.

Vilken jävla idé.

En månad in i det här fullständigt imbecilla tilltaget har jag inte fått något tillbaka. Bara delat med mig. Jag har, för att citera Schyfferts åsikt om twittrande, artigt skurit bort små bitar hud till mina medmänniskor. För deras skull. Vilket för mig so far inneburit servila leenden, svald stolthet och ett begynnande magsår.

Hittills har jag exempelvis artigt bett alla jag råkat stöta till om ursäkt, men också bett de om ursäkt som stött till mig. Jag har lett stoiskt när ingen hjälpt till att hålla upp dörrar och istället hållit upp dörrar för folk som är tjugo meter bort. Jag har backat för arroganta kulturarbetarmorsor som snott vår plats i kön till gungorna och stått tillbaka i dånande (om än talande) tystnad när två ton arbetslös kärlek med frissigt hår knôtt sig före på ICA och stånkande langat upp sexhundra spänn halvfabrikat, PET-flaskor med flytande socker och ostbågar på rullbandet. Jag har uppmärksamt lyssnat när vårt lokala loon lagt ut texten om varför sociala tog hennes barn ifrån henne. Jag har tagit kort på italienska turister på Mosebacke utan att slentrianklippa av huvudet av dem i bilden.

Jag har – kort sagt – varit ett samhällsexemplariskt jävla föredöme. Och vad har jag fått för det? NADA!

Lunch med kamrat och dotter idag, och vi kom att tala om det här med telefonförsäljare. Han hade några hårresande historier, varav en inbegrep en uppbragd, ung tjej “som ba inte fattade varför folk inte vill ringa billigare med Optimal Telecom, liksom?” Och visst. Det skulle ju göra hennes jobb lite enklare.

Ämnet är ju inte på något vis nytt – jag har en fin tradition av att snäsa av dem att föra vidare – men det verkar ju finnas en bottenlös tjärn av telemarketingstories att ösa ur här. Jag har själv tre idiotsäkra sätt att hantera överambitiösa, självsäkra medelklasstjugonåntings i glappet mellan två fristående A-kurser som ringer hem och vill sälja billigare el och billigare telefoni och billigare whatnot. Och eftersom jag för tillfället anammar en livsstil baserad på begreppet “oförvitlig artighet” – mer om det senare – har jag dessutom en fallande skala efter vilken jag hanterar dem.

First line of defence är att artigt och raskt förklara för dåren på andra sidan att jag aldrig köpt något över telefon och aldrig kommer göra det, varför vi lika gärna kan avsluta det här här och nu och du kan ringa vidare för att nå dagskvoten och fattar du logiken blir du lönsam, lille vän. Eyes on the money, motherfucker. Alltsomoftast gör de faktiskt det, den är ju glimrande enkel. Men ibland står på sig, de små liven. Då trappar vi upp här hemma, vilket innebär att jag kort och gott och med schweizisk precision svarar “nej” på allt tills de tröttnar.

Har jag en bra dag? Nej.
Har jag tänkt på det här med mitt elavtal? Nej.
Är jag intresserad av ett nytt? Nej.
Driver jag med telefonförsäljaren? Nej. Eller, OK, ja.

Funkar inte den är försvaret av själva kruttornet enkel, men brister kanske något i finess. Jag lägger bara på när de presenterar sig. Klick. Oerhört effektivt, men inget om man söker the thrill of the själva kill.

Det här är så provocerande jävla dumt att man skäms. Läs.

Grattis, NCC.

Det är ju ingen hemlighet att fotbollskillar – och tjejer, inte vara sån – har noll och ingen musiksmak. Eller koll för den delen. Vafan, i flera år harklade ju fotbollseliten – oavsett kön – ur sig ett pliktskyldigt “Öööh…Ulf Lundell?” när det kom en fråga som ens var i närheten av böcker eller musik. Detta tills Martin Mutumba klev på plan och Mats Rubarth klev av och greppade basen, vill säga. Vilket alltså var förra året.

Därför är det extra roligt att se lite EU-anpassat jävla ansvar för den här fotbollens tvetydiga känsla för stil.

Varsågoda, jag ger er underhållningen vid EM-lottning i jons. Det polska beatboxbandet “AudioFeels” framför ett fotbollsorienterat litet medley på engelska. Komplett med brytning, tjock som en fläskkotlett och inlevelsefullt wailande när det varken behövs eller passar sig. I världen är allt som eljest.

Snabb fråga:

Är det bara jag som känner plötslig och väldig lust att veva ner Björn Ranelid, Leif GW Persson och Per Svensson? Alla i den ordningen?

Inte? Trodde väl det.

Vi pratar om tre vuxna, välbärgade män som snörat på sig intellektuella blytyngder för att frivilligt sänka sig ner i en “debatt” om vem som kallat vem vad och hur den och den ser ut och där iallafall två av dem slänger sig med the N-word utan att ens ana utkanterna av vidden av vad det betyder.

Jag har tre ord till er; obildade jävla journalfilmsförtiotalister. Här är ett till: KÄFTEN!

Såhär i bakvattnet av det PR-mässiga haveri som är Vattenfalls massmediala krishantering vill jag presentera ett så kallat videosvar från företaget, som enligt kommunikationsavdelningen på Vattenfall skall visa vad Vattenfall handlar om – egentligen.

Tack, Max!

Dom här kommunalpolitkerna i Vellinge, dom borde man ju åka ner och erbjuda kompanistryk.

För den som missat det – Vellinge kommun vill inte ta emot ensamma flyktingbarn. Exakt varför är svårt att förstå, men jag antar att bortom de hemmagjorda pilsnerfilmsargumenten om att svartingarna tveklöst kommer bränna ned det nedlagda vandrarhem där de skall bo döljer sig klassisk svensk Flintasteksrasism.

Oh, just det. En grej till – Vellingeborna oroar sig också för sina egna barns trygghet. Vi pratar om Vellinge, kommunen som brännmärker vanliga elever som utvecklingsstörda och sätter dem i specialskola. Byn där var tredje tonårsgrabb testat knark. Byn där lokala rektorn menar att dyslexi och anorexi är hittepå.

För den som inte hörde  - vi pratar alltså om Vellinge. Sveriges näst mest välmående kommun. En liten by, vid en motorväg, i utkanten av riket där “borgmästaren” Göran Holm inte drar sig för att posera i kungakrona och mantel i tidningen. Ja, han är folkvald. Av Vellingeborna. You do the math.

Det roliga är att lokala utspel som det här alltid börjar och slutar likadant. Politiskt engagerad, överviktig, medelålders snubbe i täckjacka med 1.2 miljoner i årsinkomst (som trots detta fortfarande bär glasögon från Statoil) med patent på sanningen lanserar minst sagt politiskt inkorrekt ståndpunkt. Varpå de inavlade hjon han domderar över faller in i kören och låter sig förfasas. Goe patron har ju berättat hur det ligger till därute i världen? Toppa med stormöte i Folkets hus och lagom anonyma, lagom underbyggda och lagom begåvade folkhemsrasistiska tillrop i stil med “Vi vill inte ha dem här!” från publiken och bilden får skärpa. I motsats till Vellingebornas intellekt, alltså.

Nu – surprise! – råkar dåre bakom just den här Vellingevändan dessutom vara Lars-Ingvar Ljungman, kommunalråd i Vellinge. Men det kommer ändå sluta likadant. Barnen flyttar in, brandbomber kastas och efter det lokaltidningsgnäll över “Schtöckhölm” som inte “förstår deras villkor” och hur de känner sig trampade på. Ett ord tillbaka – KÄFTEN! Vi vet om era villkor – ni är överprivilegierade och överviktiga. ’nuff said.

Det enda som imponerar i den här historien är att Lars-Ingvar Ljungman på något sätt lyckats få ut skiten på nätet och inte på stencilerat papper i grannarnas brevlådor, vilket brukar vara verkshöjd när den här typen av människor uttalar sig.