Så har då Hovet ÄNTLIGEN släppt alla hemliga artister som vårt hundögda kungabröllopspar önskat sig alldeles jättejättesärskilt på sin stora dag. Och precis som med mina misstankar om hur marknadsföringen av Cloettas bröllopschoklad skulle se ut, bjuder de ju inte på några svängiga överraskningar, direkt. Ty snus är snus och Svenne Banan är Svenne Banan, om än i the royal version.

Vi snackar Roxette, Malena Ernman, Helen Sjöholm, Magnus Uggla, Sara Dawn Finer och Peter Jöback. Schlagervraken, liksom. Firmajulbordsartisterna. Och Cotton Club med Richard Häger på festen. Och Jessica Andersson. Och Carola, givetvis. Ständigt denna Carola. Samt den på så många vis fascinerande duon Agnes och Björn Skifs som tydligen skall sjunga en “specialkomponerad kärleksballad” i kyrkan. Visst, Björn Skifs hade en gång i tiden en OK soulröst, men det kan inte bara vara jag som liksom, eeeh.. .the fuck?

För som om det inte räckte med att visa upp bröllopsparets totala fantasilöshet när de kopierade mammas och pappa bröllop ned till datum, kyrka, myrtelkvist och diadem, väljer alltså Sveriges blivande högsta representanter att bjuda på en kvart över nittiotalet när det kommer till underhållningen till kaffet. Det enda som saknas just nu är för fan Robert Wells vid flygeln, skrattandes så hår och pianotangentsslips rister när Robert Gustafsson gör ännu ett hostande, nervöst kommunalrådsvrak från valfri mellansvensk småstad som vill gratulera kônglihetera på bemärkelsedan.

Min poäng? Lugn, Roxettefans, den kommer här.

Monarkisterna brukar ju yra om att kungafamiljen är sådana “bra ambassadörer” för Sverige, samt att de “gör bra reklam” för landet, vår industri, vår uppfinnaranda och vår jämställda way of life. “Om du bara visste hur hårt kungafamiljen arbetar” brukar de säga och spänna ögonen i en. Som om de var med, på plats, varje gång. “Visst. När de arbetar” brukar jag svara, lojt vicka på stolen och visa en bild från Madeleines skattesponsrade sexveckorsvända i Staterna. Men visst, det smäller ju onekligen högre med blått blod än en svensk president i form av en närsynt Birgitta Dahl som frågar efter vägen till toaletterna i Buckingham Palace. Så, vad göra? Well, här är vad vi inte behöver göra:

Om nu detta är kungaparets enda uppgift  – den att promota oss och vad vi gör – och halva jävla Europa på en och samma gång och för en gångs skull faktiskt tittar på vad de hittat på – varför väljer de då att visa upp två personers konserverade tonårsfantasier och totala ointresse för vad landet producerat i kulturväg sedan mitten av nittiotalet? Och varför går vi med på det, vi som betalar för det?

Vi har alltså en kronprinsessa som kopierar sina föräldrars bröllop ner till båt, datum och klockslag, som “lekte med en uppblåsbar Barbara” på sin möhippa, vars högsta dröm är att se Roxette live på sin bröllopsfest och som tydligen bett sin far att bli överlämnad som en jävla get av honom vid altaret?

Detta är inte för Sverige, i tiden. Detta är Svenne Banan, the royal version. Och vi betalar för det.

EDIT – fick just reda på att Cotton Club och Richar Häger kommer stå för musiken. Burn, baby, burn – Svennebananinferno. Case closed!

Som alla svartjobbande stackare i rampljuset vet tjänar man ingenting på att göra PR eller att bara synas. Det är i merchen som de stora stålarna finns. Eller merchandise, för alla er förtappade. Alltså krafset som saluförs av högljudda, packade irländare före, under och efter konsert. T-shirts, muggar, pins and what not. En bekant är manager för ett hyfsat stort svenskt band och gav mig en grand tour i deras ekonomi för något år sedan. I princip tjänar de ingenting på skivorna, nog för bröd på bordet på spelningarna – men hyfsat med pengar på just merch. Pins, berättade managern förtjust, beställer man för 29 öre i Kina och kränger för närmare 45 spänn i entréen på Hovet, typ. You do the math på den, säger jag bara.

Hursomhelst.

Givet iakttagelserna ovan är alltså slutsatsen den att vi skall utnyttja upptakten till – och själva kungabröllopet den 10 juni 2010 – till att sätta ytterligare fart på svensk ekonomi. Hotellrum, turism, PR och alltså denna gudabenådade merchandise inte minst. Choklad, koppar, tallrikar, vykort, frimärken, halsdukar, pins. Ut med skiten på Västerlånggatan! Pröjsar vi 100 miljoner kronor om året för en enda familj vill jag fan se en ROI på minst 300%. Ty om det nu är som di säger och det här bröllopet garanterat kommer ge cash tillbaka får det fan kosta vad det kosta vill. Jag vill ha mer kung för min krona. Och det vill du med, eller hur? Och får vi inte det, kan vi ju alltid avsätta dem och lägga ned den här kungacharaden en gång för alla.

Nästa år får Victoria Daniel, Daniel får Victoria och du och jag får betala. Något som ett gäng idioter på Facebook verkar ha något emot. Men visst, tyck som ni vill. Jag menar att om vi inte gör det – betalar – ordentligt, kommer det se ut såhär när Kungen och Drottningen tar sig från Storkyrkan till efterfesten. Stassade som morbor Åke i julaftonskostym och en dumlyckligt salongsberusad moster Hjördis på väg till din studentmottagning. Allvarligt. Är det den bilden vi vill skicka ut av kungabröllop i Sverige?

Jag. Säger. Nej. NEJ!

Vi vill ha MER KUNG FÖR VÅR KRONA! Join the movement, fuckers! Nu sätter vi det här jävla landet på kartan med en tredagars kungabröllopsbackanal med björnjakt på fyllan, legoknektar, pager, hovfolk med näsduk för näsan, cirkustält, dvärgar, riddarspel, orgier på Djurgården och spontana benådningar och det enbart för att kungen är på humör för det just då. Allt annat är nymodigt trams och libertinfasoner.