Skräphögen

“Oförskämt att tro att man automatiskt vill vara med på er lista. Jag har nu över 400 mail som jag nu ska behöva gå igenom och ta bort. Är det rimligt? TA BORT MIG FRÅN “LISTAN”.”

Alltså jag döööör. DU är inte rimlig, kära avsändare!

“Vem vare?! Vem vare som mejla’?!”

Dessutom har någon listmedlem gjort en PDF-bok av de 300 första mailen. Ska lätt skriva ut och spara.

Igår morse när jag loggade in på min arbetsmail möttes jag av ett mail från en chef på utbildningsförvaltningen. Han ville önska alla 16 000 anställda välkomna tillbaka och gratulera för goda resultat, samt uppmuntra oss till att nå ännu högre resultat detta läsår (alltså: jobba mer! för samma lön!).

Så långt inget konstigt. Ett typiskt mail som man bryr sig jack shit om (för om man gjorde det skulle man bli arg), och bara raderar. Tills en lärare fick för sig att svara chefen på utbildningsförvaltningen, med en syrlig kommentar om lärarlöner. Det här mailet skickades till samtliga mottagare av chefens mail och då brakade helvetet lös.

På tio minuter ramlade sju mail in från folk som hyllade rebellärarens svar eller tyckte att okej, good point men palla trycka på “Svara alla”.

Jag lämnar skrockande mailen och går och undervisar. Tre lektioner senare språkar jag med några kollegor som undrar “har du sett alla mail??”. “Mja, jo, det var väl en 7-8 stycken”, svarar jag. “Nej, nej”, säger min kollega, “det är ju typ 57!”. När jag väl loggar in visar det sig rätt snabbt att 157 är en mer rättvis siffra.

Det visar sig att utbildningschefens ursprungsmail har blivit kapat av 150 arga lärare som alla tryckt på Svara alla för att skriva olika varianter på “radera mig genast från denna lista”. Så småning om har någon vänlig mer teknikinriktad själ vågat sig på att informera dessa 150 arga lärare om att:
1) listan är kopplad till anställning. Dvs, det enda sättet att raderas från listan är i princip att säga upp sig.
2) om man vill raderas från en lista är det nog visare att direkt vända sig till förvaltningen som har/skapar/använder listan än till alla de andra stackars satar som sitter i samma sits och får mail efter mail efter mail innehållandes sura kommentarer om att “jag har bättre saker för mig än att radera mail” och därmed bidrar till att vi alla får radera ännu fler mail.

Ah, tänkte mitt naiva jag då. Äntligen kommer mailen sluta. Men nej. Ilska föder glädje och snart börjar det trilla in mail av allsköns karaktär. Någon frågar om det inte finns någon som känner för att spela innebandy. Någon annan föreslår fotboll, eller en picknick i Rålis kanske? “Någon som vill ta en öl”? Ta genast bort mig från denna lista! Mig med! “Ta bort mig med, vet inte vilka ni är eller vad det gäller”! Sluta mejla! “Sluta skicka massmail om att sluta skicka massmail!”. Någon som vill köpa min gamla futon? Någon som vill köpa en kattunge? Är det någon som vill sälja “en såndär sjungande fisk som sjunger don’t worry be happy”? Ta bort mig med! Mig med! “Hur får jag igång skrivaren? Den fungerade förra terminen”!Ta omedelbart bort mig från denna lista! “Snälla ta bort mig från denna mailinglista – mitt namn finns inte ens med!” Ska vi ses i Rålis eller? Jag tar gärna en öl! “Berätta mer om er själva! Jag heter NN och jag gillar film, musik och kebab” “HÅLL KÄFTEN!” Ni har skickat till fel Johnny! Ta bort mig också! “NN, har du bild? Jag gillar också kebab!”

( Ja, allt i fetstil är copy-pejstat direkt ur ursprungsmailet.)

Och så fortsatte det. Arga, glada, retsamma, förbannade, roade röster i en enda stor geggig mailkakafoni. För varje mail jag raderade dök ett nytt upp i inkorgen. Jag har aldrig mer känt mig som Sisyfos. När jag gick från jobbet hade jag raderat närmare 300 mail. När jag startade Outlook imorse hade ytterligare ca. 50 mail landat i inkorgen, och minst lika många har dykt upp under dagen. Det verkar som om utbildningsförvaltningen har skapat ett monster och jag hoppas lite att det där ursprungliga mailet från en man som har ca. 100 000 i månadslön till anställda som har tur om de kommer upp i 30 000 per månad någon gång under sin karriär växer ytterligare, så att han för göra skäl för den där lönen. Ja, det hoppas jag verkligen – från djupet av mitt svarta lilla hjärta.

Sitter och avslutar lunchen med tre kollegor när kollega A vänder sig till kollega B och frågar:

- Ska vi se om vi hittar den där blottaren idag igen?
- Blottaren?? undrar jag och kollega C förfärat.
- Ja visst.., säger kollega A som egentligen pratar om en råtta och tror att det även är det jag och kollega C upprepar med förfärade röster. Såhäääääär stor, utbrister han sedan och måttar upp några decimeter mellan händerna ackompanjerade av min och kollega Cs vilt uppspärrade ögon innan vi några sekunder senare lyckas reda ut missförståndet.

Återberättar en stund senare den märkliga konversationen för kollega D som skrattar sitt urhärliga Gula Blend-skratt och sedan berättar om en blottare hon träffade på i Marocko. “Den var som en jävla salami”, säger hon sedan med en förtroendefull blick.

Kollade på filmen om The Runaways (så snygg, vill ligga med både Kristen Stewart och Dakota Fanning) och påmindes om en härlig screenshot jag tog för cirka 150 år sedan.

Det är ett kommentarsfält hos en stor tonårsbloggare som urartat då hon publicerat bilder på Kristen Stewart tagna under inspelningen av Runawaysfilmen och klagat på att Kristen har så fult hår. Hundratals tonårstjejer tog snabbt chansen att idiotförklara tonårsbloggaren och vissa lyckades med konststycket att idiotförklara sig själva av bara farten.

På så vis är ju kommentarsfälten hos de tonåriga Barbiebloggarna ibland förvillande lika kommentarsfälten på t.ex. Aftonbladet. Endast medelåldern skiljer dem åt.

Min ålder till trots så körde jag på någon sorts catholic school girl-look idag, vilket fungerade oerhört väl i min kontakt med Stansted Airports manliga personal. Sorgligt förutsägbart kan tyckas, men hade jag vetat att en vit klänningskrage och vita brogues kunde få surmulna och säkerhetsanala uniformer att spricka upp i ett “no problem miss” när jag kom dragandes på mitt förstora bagage fyllt av vätskor och ett boardingkort utprintat på fel håll (och således med halva boardingkortet på ett papper och den andra halvan på ett annat) så hade jag gjort det till min standardklädsel på alla flygresor.

Fick även en redig boob squeeze av en extremt nitisk kvinnlig säkerhetsvakt som eventuellt anade att jag var en ulv i fårakläder.

Eftermiddagsavsnitt av 90210. Lillebror på besök.

-”Asså, heter stället Death Pit?”

Mitt humör höjdes med cirka 100% när jag scrollade mig igenom Aftonbladets hysteriska startsida och hittade följande:

Älskar när livet blir buskis på riktigt.

Jag vet att vi alla vet att Aftonbladets kommentarsfunktion till största del nyttjas av människor som jag skulle definiera som mänsklighetens avarter, men den här kommentaren som återfanns under Elise Claessons spritt språngande krönika om singellivets faror är så rolig i allt sitt världsfrånvända vansinne att jag känner mig tvungen att dela med mig.

Jämstäldhet är det bara idiotiskt att eftersträva, män och kvinnor blir aldrig jämnstälda, fysiskt omöjligt kanske möjligt för afroditer men inte för friska människor. Jämnvärdighet är en helt annan sak än jämnstäldhet, när man förstår skillnaden mellan dessa, vet man också vilken som bör efterstävas! Jämnvärdighet både kan och bör uppnås. Men jämnställdhet glömm det med det samma!

Känner liksom att så mycket föll på plats med den här kommentaren. Jämnstäldhet är alltså bara fysiskt möjligt för afroditer. Vi friska människor får tydligen satsa på jämnvärdighet i stället. Ska tänka på det, nästa gång jag propsar för feministiska idéer.

Mvh,
en frisk jämnvärdig människa. Obs. Ej afrodit.

Cirka världens coolaste tjej.

(Från HollabackNYC)