Skräphögen

Gud, det var länge sedan jag var på sådant här rosenrasande dåligt humör.

Beställde i början av veckan prylar från Asos. Valde att betala extra för expressleverans, då jag snart åker iväg och, well, ja jag ville ha mina grejer innan jag åker. Har sedan dess med stor spänning följt mitt paket på resan mellan lager och internationella hubbar (vad fan det nu är) på engelska postterminalen. Enligt Asos skulle mitt paket levereras innan eller på fredag (ja det är idag då). Fab. Har varit hemma hela morgonen då jag vet att paketet ska levereras till min hemadress, inga konstigheter. Tills jag, klockan ETT, kollar paketets status och ser att leveransgubben varit här klockan 9, insett att han inte har någon portkod, och då bara åkt igen.

Liksom, okej, om den här leveransfirman (största internationella f.ö) saknar den universalnyckel/universalkod som post och dyl använder sig av, kan de kanske RINGA det telefonnummer som jag ändå angivit? Om den här leveransfirman (STÖRSTA INTERNATIONELLA) saknar den universalnyckel/universalkod som post och dyl använder sig av, kan det kanske vara bra att man hos Asos ens kan fylla i en jävla portkod när man väljer expressleverans? Kanske kunde leveransgubben lämnat en jävla lapp på porten där det står typ “Hej, du har ett paket. Ring”, som alla andra jävla leveransfirmor? Kanske hade de kunnat uppdatera leveransstatusen lite tidigare än fyra timmar efter failad leverans, så man hade kunnat göra något annat med sin dag? Eller? Am I crazy här, eller är det en v-ä-r-d-e-l-ö-s situation?

Ni förstår, jag kommer nu aviseras mina varor. Det betyder att leveranstiden kommer upp i “normal” leveranstid. Jag kommer alltså ha betalat dubbla priset för att få mina varor levererade lika långsamt som vanligt. FAB! KUL LIV SOM KONSUMENT!

Som om det här inte var upprörande nog så är det dessutom omöjligt att komma i kontakt med fucking jävla leveransfirman då deras internationella nummer inte går att ringa från Sverige. Jag kan alltså inte arrangera en andra utkörning/hämta upp paketet. Jag måste liksom vänta på en jävla rövavisering som tidigast kommer på måndag, och eftersom jag är bortrest till på torsdag kan jag alltså inte hämta paketet förrän fredag – en jävla VECKA efter planerad och fakturerad (mind you) leveransdag.

Alltså höll på att börja grina av detta. Är inte så jävla viktigt med själva varorna jag väntade på, men det är liksom hela situatonen. Den är så frustrerande! Plus att jag har mens. Då är mitt temperament på Hurricane Katrina-nivå. Det gör mig också jävligt arg! Jag och Liza kom en gång fram till att under en menscykel (om man utgår ifrån att den är på ca 4 veckor) så är man helt opåverkad av menshormonerna i sammanlagt 1 jävla vecka! De andra veckorna är: lagra vatten, matcravings, humörsvingar, blöda, krampa.

Summa summarum: FML!

En annan traumatiserande Sims-historia är när jag skapade Sue Ellen Ewing. Hon hade en pastellspräcklig långklänning, vita pumps och pärlhalsband. Jag byggde ett helt South Fork till henne, vilket alltså betyder att jag lade ner en jävla massa tid på simmen Sue Ellen.

Så en dag när Sue Ellen softade runt med en coctail i handen så hade en guldlampett gått sönder på South Fork och jag kommenderade Sue Ellen till att byta glödlampa. Så ba fick hon en elektrisk chock och dog. Blev så jävla sur alltså.

En gång när jag var väldigt nykär och det var väldigt nytt och hett med The Sims så skapade jag och min kille varsin sim som såg ut som oss och hette som oss. Sedan manipulerade vi dom till att bli kära och flyttade in och gjorde karriär och byggde ut vårt hus (som jag, även om det kanske låter lite stört, minns som ett väldigt mysigt Simshus!). Vi liksom gifte oss? Eller alltså våra simmar gifte sig (okej, bortse gärna från hur borgerligt det här är och ba “nä vad gölligt” istället) och simmen Johanna döptes automatiskt om och fick killens efternamn.

Sedan en dag ringde telefonen i vårt hus och vi fick erbjudande om att skaffa en bebis. Jag ropade till min kille som satt på toa och frågade om vi skulle skaffa en, han sa ja. Helt smidigt levererades ungen till vårt hus och så kom det upp en ruta där spelet ba “Vad ska barnet heta?”. Alltså! Major decision making helt utan förvarning! Här har man bara kunnat typ flörta, flytta in och gifta sig med ett litet klick utan någon som helst eftertanke – våra simmar behövde inte ens ligga för att skaffa bebis och så det här! Vi kände oss lite ambushed och jag ropade till min kille, som fortfarande satt på toa, att hallå vad ska vi döpa vårt barn till?? Han visste inte. Inte jag heller. Sedan kom någon av oss på ett namn, men den andra tyckte att det var töntigt. Jag bara satt där och stirrade på skärmen där kravet på ett omedelbart beslut obönhörligt flimrade. Kände vuxenvärldens ångest skölja över mig med ett huvud som ekade oroväckande tomt.

Sedan helt plötsligt så hade väl spelet fått nog av mitt oseriösa velande och döpte helt sonika vårt barn till Simbarn. Simbarn Bergström. Här slet vi som läkare och byggde ut huset och så får vi en dotter som heter Simbarn! Simbarn = särbarn. Fan vad less jag blev då. Har typ inte spelat sedan dess.

Vartannat inlägg handlar om Facebook! Kill me now!

Liksom varför går man med i Facebookgruppen First 50,000 fans get to test and KEEP an Apple iPad!!!? Ba oj, vi har 50 000 iPads att ge bort (o rly?) – BÄST VI STARTAR EN FACEBOOKGRUPP SÅ VI KAN GE BORT DOM! Alltså folk! Bäääääää.

Två indikationer på att du inte kommer få en iPad av att gå med i en sketen Facebookgrupp sponsrad av Okänd Välgörare:

1. Som av en slump måste du skicka en invite till gruppen till hela din friend list för att ens vara s.k eligible. ‘Mmkay.
2. Presentationssidan är till hälften täckt av en screenshot av gruppens wall där gruppmedlemmar tackar och hävdar att “it actually works!!!”. Synd bara att texten på denna “screenshot” är i ett annat typsnitt än Facebooks.

Och om inte det är argument nog så kanske du bara kan låta bli att gå med av det enkla skäl att gruppen redan har 115 000 medlemmar!

Nu ska jag gå och lära mina elever kritiskt tänkande. Tack för mig.

När min kille helt utan påtryckningar bara gav sig ut i denna vidriga ursäkt till väder för att köpa pizza till mig så var jag fan så nära jag någonsin kommer att komma stjärntwinklet som Yvaine avger när hon är i närheten av Tristan i filmversionen av Stardust.

Han ba *capricciosa* och ja ba *twinkle like a motherfucker*.

Min fascination för panschisar och Facebook är en never ending love story. Jag har en farmor som vid 73 års ålder kan hantera mediet och alla dess applikationer på ypperligt sätt. Hon uppdaterar sin status, kommentar på andras, trycker “Like” och lägger upp bilder. Hon skickar inte 4 miljarder invites till applikationer som på något sätt är kopplade till djur, maffian eller Haiti. Halleluja, framtiden är här! Även äldre vågar sig ut på vöörld vajjd väbb och bara lever i harmoni med alla surdegshipsters och fjortisar! Hurra!

Sedan en dag loggar man in på Facebook, klickar sig in på farmors profil och får sin bild av teknoratipanschisarna helt fördärvad. Låt oss titta lite den syn som mötte mig på farmors wall:

Okej. Nu ska vi göra som MC Hammer och break it down:

1. Tant hittar min farmor på Fejan. Tant friend requestar min farmor på Fejan. Tant hälsar farmor välkommen till Facebook, trots att en snabb blick på farmors wall gör det ganska tydligt att hon funnit på Facebook rätt länge. Tant antar alltså att eftersom hon inte hittat min farmor förrän nu, så måste min farmor precis ha reggat sitt konto. Kanske är Tant någon sorts superfilosof a la Skogen och Trädet och tänker att min farmors Facebookexistens inte kan erkännas förrän hon lagt till henne som vän. Vad vet jag?

2. Efter min farmors imponerande neutrala svar dyker Gubbe upp och undrar vad FB betyder? Ja. Vad kan det betyda? FittBöld? FettBula? FolkBäbis? Spänningen är olidlig. Vi kan redan nu konstatera att Gubbes slutledningsförmåga inte riktigt är på topp.

3. Nu dyker Tant upp igen och gör en vild chansning i tolkningen av den mystiska bokstavskombinationen. Kan den möjligen stå för … Facebook??

4. Som en sann trooper rycker min stackars farmor in för att reda ut det hela. Jag förstår bara inte hur hon har detta tålamod? Jag hade typ *delete friend*, men så har jag temperamentet mer från mammas sida också kanske..

5. När man tror att konversationen inte kan bli dummare och att min farmor eventuellt borde få betalt för studievägledningen av dessa FB-mongos så dyker Gubbe upp igen. Han konstaterar snabbt att hans bristande slutledningsförmåga beror på att han har så svårt för förkortningar och fackuttryck sent på kvällen. Jaha! Jag som trodde att det berodde på att dina föräldrar var syskon. Dessutom är han så sällan “där”. Där? Denna där? Ja du förstår Gubbe, han klarar inte tekniken så bra. Gubbe verkar nämligen ha fått för sig att Facebook är någon annanstans?

Okej, okej, i ärlighetens namn så kanske han bara skrev fel va? Han kanske menade “här”. Här är ju där man är, och där är där man inte är. Och här är han ju, eftersom han skriver kommentaren, no? Hell no! Gubbe avslutar sina märkliga resonemang med att tacka för förklaringen; nu vet han vad han ger sig in på (möten med folk som använder förkortningar?) om han går med.

Once more with feeling: om han går med. Underförstått: I FACEBOOK! Inte konstigt att han inte fattar vad FB är en förkortning av när han inte ens fattar att den plattform via vilken han just nu i denna stund kommunicerar är Facebook!

Kan inte låta bli att tänka att det varit kul om Tant dykt upp och avslutat denna kommentarstråd med ytterligare ett “Välkommen till Facebook!”, riktat till Gubbe denna gång. Exakt hur förvirrad hade Gubbe blivit då?

Jag vet inte vad det är med mig och de franska gubbarna men något är det uppenbarligen. Här är tre fantastiska liveversioner av tre fantastiska låtar av och med tre fantastiska sångare. För att fira att det äntligen är helg igen, alltså.

Yves:

Charles:

Och så my man foreverman Serge, med min allra bästa version av Initials BB (han får lite större ruta för att han liksom är le plus cool):