Skräphögen

Våldtäkt av mina trumhinnor: Eros Ramazottis polyper möter Anastacias dito i en allt annat en ljuv duett. Vilket ljushuvud kom på att låta två av de obehagligaste sångrösterna i modern tid spela in en låt ihop? Two wrongs most definitely don’t make a right.

Jag fick precis såpopera-hjärnblödning då gamla trotjänaren Glamour satte igång på min tv. Jag har inte sett ett avsnitt av Glamour sedan Gustav Vasas tid, så hjärnblödningen kanske var helt omotiverad – men det kändes väldigt bisarrt att se ett middagsbord runt vilket Dr Peter Burns från Melrose Place, Olivia från Sunset Beach och Stefano DiMera från Days of Our Lives satt och åt middag. Nu med nya karaktärer. Men ändå! Hostile takeover i såpauniversum.

Kände att det kanske inte riktigt gick fram nedan, och för att slippa skriva det i en kommentar efter eventuell kritik vill jag bara förtydlliga att det jag vänder mej emot inte är Elit som mailinglista i sig. Jag skiter också i den. Utan det jag tycker känns lite mögigt är hur medlemmarna på listan försvarat sej och reagerat. Om det nu bara är en jävla mailinglista som inte bör tas på allvar så är det väl bara att låta alla gorma klart och fortsätta maila i lugn och ro?

Argh, jag tänkte att jag inte skulle skriva något om Elit, eftersom 90% av alla bloggar redan tagit upp det, och seriöst, hur spännande är det? Men ju fler inlägg jag läser om det, desto mer sjuk blir hela grejen. Det verkar framförallt handla om två grejer: själva smygläsningen och mobbningsanklagelserna.

Å ena sidan är medlemmarna jättekränkta för att deras privata mailkonversationer blir “uppfläkta i media”, å andra sidan påpekar dom att Can endast publicerat en bråkdel av de konversationer som förts. Om Can endast publicerat en liten, liten del av alla mail och medvetet valt de smaskigaste bitarna så kan ju bara inte samtliga Elit-medlemmar som kommenterat detta ha fått sina mailkonversationer uppfläkta i DN. Det går liksom inte ihop, rent logiskt. Artikeln hade inte ens 10 citat liksom. Och hur privat kan en konversation egentligen bli när man mailar till en lista med rätt många medlemmar, av vilka många man aldrig har träffat?

Och mobbningen, alltså, jag fattar jämförelsen med fikarummen som alla drar. Men bara för att folk beter sig som rövar i ett fikarum (på DN eller vartsomhelst) så betyder ju inte det att det är okej att bete sej som en röv på en mailinglista. Det är liksom en ursäkt som ungarna på fritidset där jag jobbade brukade köra med (fast dom skyllde inte på den sopiga stämningen i DN’s fikarum förstås). Skitsnack är alltid skitsnack, vare sej det skrivs på en mailinglista eller viskas i ett hörn på skolgården. Oftast är det inte meningen att den man snackar skit om ska få reda på det, men chansen finns ändå alltid där. Och när det läcker ut, då är det nog i längden bättre att säga “okej, vi sa det. Det var dumt. Förlåt” och bara gå vidare.

Flytta ner sammanhanget i åldrarna, och tänk er ett gäng barn som brukar träffas och leka. Tänk er sedan att de barnen ibland säger elaka grejer om andra barn i skolan. Föreställ er hur något av barnen skvallrar, flera andra barn får reda på de elaka grejerna som sagts. När gruppen konfronteras säger barnen “men, det var inte meningen att någon annan skulle få reda på vad vi sa. Det var inte meningen att det skulle komma ut, någon skvallrade och vi känner oss kränkta. Och det är faktiskt inte så farligt. Vi pratar faktiskt inte bara om hur ful Eva i 5C är eller hur tjock Anton i 4A är, mest pratar vi om leksaker och tv-program.” Sannolikheten att vuxenvärlden skulle rycka på axlarna och tycka att barnen har en poäng känns inte övertygande stor. Men när vuxna argumenterar på samma vis så verkar folk tycka att det är okej. Varför är det okej? Det är nog mest det jag undrar. Som om 90 minuters samtal om köksknivar skulle rättfärdiga 10 minuters samtal om hur ful eller tjock någon är. Som om folk fortfarande tycker att bara för att man inte deltar aktivt i konversationen så har man inte haft med det att göra. Men om man lyssnar så är man väl delaktig? Om ingen lyssnade, skulle väl ingen känna behovet av att tala? Brukar inte folk hävda att det inte är mobbaren som gör mest skada, utan det är dom som tyst står och tittar på? Man har väl alltid någon sorts moraliskt ansvar som människa, vare sig på en skolgård, i ett fikarum eller på internet. Ja, så präktig är jag. Busted! Måste leta reda på min gloria bara..

Som en fotnot kan jag även tillägga att jag tycker att det är rätt stört att DN sparkade Anna Björkman för att hon var med på listan. Alltså, om poängen är att göra något sorts missriktat statement att Elit-listan-beteendet inte är okej så hoppas jag att dom bojkottar intervjuer och väljer att inte recensera andra medlemmar på listan. Men det lär dom ju inte göra, eftersom cash is king typ.

Visserligen är Rome den enda tv-serie jag följer slaviskt (no pun intended) för tillfället, men det har ju sina skäl. Serien har hittills bjudit på en del sköna hintar om bögsex, som man väl ändå får säga var något av vardagsmat under den tidsperioden. När lilla Octavius ska initieras i männens värld ingår inte bara att lära sig hantera ett svärd, mamma insisterar även på att han ska penetrera någon. Allt enligt devisen att samlag och slagsmål gör en karl. Han skickas således till en bordell, där skönheterna radas upp framför honom. Fyra sköna unga damer, och några unga herrar är vad som erbjuds, och i sanningens namn blev jag lite besviken när han valde en av damerna. Men ändå, att valet fanns! Man får glädja sig åt det lilla, i det här fallet att amerikansk (och brittisk) television inkluderar homofaktorn som något naturligt. Ibland knullade killar med tjejer, ibland knullade killar med varandra. Huvudsaken var att man knullade. Ja, besvikelsen över att Octavius valde en donna framför en Adonis stillades när smygtitten på nästa veckas avsnitt visade att jag nu kan se fram emot lite girl on girl action. Gamla pantern Servilia förför nyblivna fienden Atias unga dotter Octavia, och needless to say jublade jag i tysthet. Det känns på något sätt så befriande att tjejsexet inte genomförs av tjejer som är en stringtrosa ifrån Playboy (hej L word!), utan av en 50-årig kvinna och en mager, engelsk tjej som ser rätt normal ut.

Ja alltså sen är alla storylines rätt bra också.

Om man känner att allt sexande och intrigerande i Rom inte är vad man letar efter så kan jag rekommendera lysande serien Weeds. Ja jag är sen med rekommendationen, men Weeds är faktiskt så sjukt, sjukt bra att jag ser det som min skyldighet att informera de olyckligt ovetande. Om ni kan hantera bitorrent – marsch pannkaka.

Gud vad jag är glad att just denna googling ledde hit. Hoppas att du hittade det du var ute efter!

Hahahaha! Jag delar härmed med mej av det jag förutspår kan bli årets nyhet. Read it, and weep. Min enda fundering, om hon är kapabel att dra fram en motorsåg och såga ner en hel jävla tall – är hon verkligen i behov av Färdtjänst då? Eller var det helt enkelt så att ilskan över att berövas sin Färdtjänst lockade fram en oanad styrka i henne, a la Bruce Banner/Hulken? Sensmoralen måste ändå bli att man ska passa sej för att komma emellan tanter och deras Färdtjänst.

Jag känner att jag bör kommentera hur oerhört bisarrt det är att Andreas “Ögonskuggan” Johnson ska ha barn med Lisa “jag överlevde Robinson-Robban” Knapp. Kommer ni inte ihåg Lisa? Det var blondinen från Mälarhöjden som Robinson-Robban så gärna ville hångla med på stranden den där säsongen han först förgyllde vår tillvaro. Han hade bruna hotpants i plysch. Hon hade pojkvän. Han söp ner sig på exotiska coctails och föreslog att dom skulle rulla runt i sanden. Hon avböjde. Nu ska hon ha barn med Andreas Johnson och hans ögonskugga. Jag vet inte vad som är märkligast.

Renée Zellweger är en person som gör mej nervös. Det är något med hennes ansikte. Så fort hon pratar så drar hon ihop ögonen till små glipor, äppelkinderna morfas ihop med undre ögonlocket och mungiporna krusas på ett obekvämt sätt. Hon ser precis ut som vita komiker gör när de ska göra humoristiska parodier på kineser. Som en buskisversion av Lucy Liu. Det är inte det att jag tycker att hon på något vis ser kinesisk ut, det är mest så att jag ständigt förväntar mig att sockerbitarna som på ett så skojsigt sätt ska föreställa framtänder kommer att ramla ur munnen på henne såfort hon öppnar den. Det är mest så att jag tror att hon ska brista ut i Povel Ramels Sukiyaki-låt så fort dom där sockerbitarna har trillat ut. Det är mest det att jag undrar om hon över huvud taget ser någonting när hon kniper ihop ögonen så dant.

Slutresultat:

Direktkvalade till Globen – Andreas Johnsons ögonskugga och Linda Bengtzings oompa-gapande.
Andra chansen – Electric Banana Band och Maggan Bäcklund.

Sverige, vad fan är det för fel på er? Linda motherfucking Bengtzing! Ett värre atonalt gapande var det länge sedan jag tvingades utstå. Kvällens stora behållning visade sej vara, förutom slinkysarna, scenen ur mickstativsdokumentären där mickstativet super ner sej backstage på Allsången och ber någon att skita ner sej.

Den här bloggningen sponsrades av Budweiser.