Skräphögen

Om exakt 25 minuter går jag upp med min C-uppsats. Jag har varit här sedan 10.00 imorse då jag var opponent, och sedan har jag varit tvungen att vanka omkring här ute på universitetet och invänta bilan, typ. Som en jävla osalig ande har jag spökat omkring i caféerna och korridorerna. För en sketen liten uppsats. Allvarligt talat.

Läser i Aftonbladet att Per-Anton är besviken. Rolling Stones ställer in spelningar, och även om jag kan förstå besvikelsen hos någon som uppenbarligen tycker väldigt mycket om Stones och har sett fram emot, och planerat inför, spelningen så känns det hela lite .. fånigt.

“- Allt var klart, med resa och hotell. Nu får vi avboka tåget, och förlorar de pengarna.” Jag kan verkligen förstå att det inte är kul att bli av med pengar man bokat resor och hotell för, men faktum är ju att skälet till att Stones ställer in är att Keith Richards inte repat sig efter olyckan på Nya Zeeland. Det är säkert jättetråkigt att ha bokat resor och boende i onödan, men det är nog fan inte roligare att vara sängliggande efter att ha ramlat ner från en palm. Och det för mej liksom in på pudelns kärna, i hela mitt förvirrande resonemang. Per-Anton, och andra fans enligt Aftonbladet, undrar vad Keith Richards egentligen hade i den där palmen att göra. Själv undrar jag vad Per-Anton och de andra fansen har med det att göra? Om Keith och Bill känner för att supa ner sej och tävla om vem som snabbast kan klättra upp i en palm så borde det väl rimligtvis vara deras ensak? Nej, det är det tydligen inte:

“Det var jäkligt dumt. Det är många som får lida för en fylla.”

Observera här att de som åsyftas inte är Keith Richards familj eller hans vänner, utan alla stackars rockälskande män i läderväst som nu inte får dricka ljummen starköl i plastglas och lyssna på Honky Tonk Women för 23:e gången under deras livstid. Det var “jäkligt dumt” av Keith Richards att klättra upp i en palm, ramla ner ur samma palm och sedan vara tvungen att genomgå hjärnoperation eftersom Per-Anton och hans likar missar en spelning. Att en gravt alkoholiserad person genomgått allvarliga operationer till följd av ett fyllepåhitt som gick åt helvete är liksom inte intressant när den personen anses ha en skyldighet att underhålla. När folk har betalat pengar för en biljett, bokat tåg och hotell så förväntas underhållningen vara på plats. Det spelar ingen roll om underhållningens mor dött, om underhållningen ligger på sjukhus eller om underhållningen ligger på rehab – underhållningen är bara ett medel, ett verktyg, något som ska få publiken att må på ett visst sätt. Keith Richards är inte längre en person, utan blir reducerad till en funktion. Om han hade ramlat ner ur den där palmen och brutit nacken och dött så kan jag lova att gubbarna i läderväst hade gnällt och tyckt att det var ju jävligt dålig stil, nu när de hade biljetterna i bakfickan och “Best of..”-skivan på repeat i bilen. Vad sägs om att sluta gnälla och istället satsa på den heliga treenigheten “kåt, glad och tacksam”? Ni ska vara jävligt glada att Keith Richards kunde stå på benen innan olyckan, och borde som äkta fans vara ännu gladare att han inte strök med på kuppen. Att ha sett alla spelningar sedan 1982 är inte en rättighet för dej som Stones-fan, det är TUR. Enligt alla beräkningar, alkoholprofiler och antidrog-kampanjer borde Keith Richards ha dött runt 1982. Med eller utan palm.

(no, this is big baps speaking)

(are you trying to tell me something?)

(de flesta som knular knular ju privat, det är faktiskt förbjudet att knula offentligt)

(kroppsspråket?)

(BRING IT ON BITCH)

Jag har varit på 12-timmars till Åland (och tillbaka). 12-timmars blev till 15-timmars då en man hoppade av från båten vi skulle byta till i Mariehamn, sedan hade vi efterfest med chips och läsk (minus chips och läsk) och sedan betalade A min taxi hem. Tack och hej leverpastej.

Kryssningarna till och från finskt territorium har inte genomgått några större förändringar sedan Finlands storslam i ESC, förutom att discot spelade Lordi 3 (!) gånger på tillbakavägen, och varje gång så röjde tonåringarna och de asfulla medelålders männen som fan på dansgolvet.

Med anledning av kryssningen bifogar jag följande fantastiska filmsnutt, som goda vännen M skickade till mej härom dagen:

(alltså ursäkta mej, men man kan inte ens placera det här på en bisarrhets-skala, det är det sjukaste framträdandet jag någonsin sett)

Vad bra att de enda regniga dagarna i maj alltid lika säkert lägger sig runt dagarna för Popaganda! Jättebra. Istället för att sunka med Stockholms indie-elit ute på Universitetet får jag nu på äkta flickvänsmanér sitta och supa ner mej på en pall bredvid Shaun, som ska spela skivor på Street ikväll. Så om ni inte har något att göra, eller har tröttnat på att vada fram i tetrapaks-drivorna på Frescati, så kan ni ju dyka upp och hålla mej sällskap. Jag är kuttersmycket i svart som ser lite sur ut för att den enda jag har att prata med fraterniserar med sina engelska dj-kollegor istället för att underhålla mej. Stunder som denna önskade jag att jag kunde sticka, hade varit ett gyllene tillfälle!

Alf Poier – Weil der Mänsch zählt. Österrike. 6:a i Riga 2003.

Aldrig har något bidrag blivit så mobbat av kvällstidningarnas tråkiga schlagerexperter. Jag tror han fick ett minus respektive en överkryssad geting i Aftonbladet och Expressen. Hur gick det till? Det här är ett av de senaste årens mest skruvade bidrag. En man som ser lite lätt vansinnig ut sjunger en melodi som växlar mellan Gullan Bornemark och headbangande. Hallå! Alf Poier är en Österrikisk komiker, och där schlagerexperterna bara såg en låt som inte föll dom i smaken såg jag (och mina vänner, och alla som röstade tydligen..) ett bidrag som var jävligt roligt. Allt från Poiers dans, till de falsksjungande körsångarna, till pappdjuren i bakgrunden. Genialiskt.

Enligt säker källa översätts en del av låttexten som följer:
Manche Tiere die haben Flügl
Und andere haben Flossn
Manche liegn im Freien
Und die andern in da Dosn

En del djur har vingar
och andra har huggtänder
Många ligger ute i det fria
och de andra i (konserv)burkar

Med andra ord, rena rama Electric Banana Band. Den här låten förekom även den på otaliga Roskilde-band, även om låten aldrig riktigt når samma höjder utan det medföljande framträdandet.

Zeljko Joksimovic – Lane Moje. Serbien-Montenegro. 2:a i Istanbul 2004.

Ballader i ESC har en tendes att vara långdragna, sönderwailade och på franska. Därför klappar mitt hjärta ännu för Serbiens vackra “Lane Moje”, balkan-balladernas balkan-ballad. Som om Emir Kusturicas filmer beslutat sig för att tävla i Eurovisionen, komplett med stråkar, flöjter och ett vackert språk. I mitt förra liv var jag en Balkan-gubbe med mustascher ända ner till knäna, vilket gjorde att jag nästan grinade lite när jag hörde denna fina lilla bit i 2004 års semifinal. Som tur var gick den vidare till finalen, där den sedan placerade sig på en ärofylld 2:a plats.

Jag har två opublicerade poster till om ESC som jag ej hann posta igår. Därför fortsätter ESC-temat i ytterligare två inlägg. ESC-allergiker, avert your eyes och kom tillbaka om två inlägg.

Nog för att ESC har ett rykte att utkonkurrera Cirkus Scott i freakshow och naket, men en del bidrag har ju varit konstigare än andra. Urvalet var väldigt svårt, men efter att ha gjort mitt bästa med att sålla ut de mest uppenbara bidragen (Alf Poier, anyone?) presenterar jag nu:

Min topp tre: bisarra låtar som deltagit de senaste åren i ESC (i kronologisk ordning)

XXL – 100% te ljubam. Makedonien. 15:e plats i Stockholm 2000.
Makedonien skickade fyra anorektiska tonårstjejer i pastellfärgade minikjolar. Ingen kunde sjunga. Frågan var om de ens hört någon sjunga någon gång. De var som barnen i Sound of Music. Helt ovana vid musik. Tillsammans stolpade de fram över scenen lallandes “I love you, te ljubam 100 %…”. Stackars tjejer! Jag och Victor döpte genast om dom till “de moldaviska glasspinnarna”, då de påminde kusligt mycket om Hemglass billigaste pinnglass. Makedonien, Moldavien.. who cares?

Prime Minister – Northern Girl. Ryssland. 10:a i Tallinn 2002.
Ett gäng fula lönnfeta ryssar i 30-årsåldern fick fylla boyband-kvoten 2002. I vita kostymer och med en rejäl rysk brytning hörde vi dom sjunga “norhter girl, with frosty eyes, I wanna mount you baby”. Det var bara det att dom sjöng “Norhtern girl, with frosty eyes, I wanna melt you baby”. Så går det när artisten inte förstår språket han/hon/de sjunger på. Anställ mej, Öst. Jag är ju engelsklärare.

Julie & Ludwig – On again.. off again. Malta. 12:a i Istanbul 2004.
Med sedvanlig god smak skickade Malta sitt svar på Mariah Carey. Med sej hade hon en opera-dvärg med ambitioner. Tillsammans sjöng de en duett som inte kom igång förrns i refrängen, dock inte pga låten utan pga den helt sinnessjuka knäböjar-dansen paret då visade upp. Det årets koreografiska höjdpunkt, utan tvekan.

Om jag inte hade varit så otrolig kass på att planera min tid så hade jag innan kl 20.00 ikväll postat ett inlägg som såg ut såhär:

Title hade varit: Den värdiga vinnaren

Lordi – Hard Rock Hallelujah. Finland. Tävlar i år i Aten.
Finland har aldrig vunnit. Någonsin. Och det är kanske inte så konstigt när man minns bidrag som “Jamma Jamma” eller Jari Sillanpää, eller vilket annat asdåligt bidrag som helst. Tango-land i all ära, men Finland är även ett metal-land utan dess like. Ja, metal med den där lätt omoderna twisten som all deras musik verkar ha. För något år sedan tävlade Finlands storheter Nightwish om en plats i ESC. Folket röstade fram dom, men juryn röstade emot och Jari fick åka (om jag inte helt är ute och cyklar). Det finska folkets vrede utmynnade därför i det bästa bidrag de någonsin bidragit med: Lordi. En hederlig gammal KIZZ-låt i Orch-kostym som kammade hem 42 % (!!!!!!!) av rösterna i årets finska melodifestival. Och dom är värda varenda procent. Vad som än händer ikväll så kommer Lordi vara MIN vinnare.

Update: Mirakel! Det är ett mirakel! Europa skärpte sej och röstade fram Lordi som vinnare. Jag är..stum.. av glädje. Efter 50 år av sistaplatser måste Finland ha tänkt “allvarligt talat, fuck you Europa, nu skickar vi monstrena på er”. Och det gick hem. Fantastiskt. Jag röstade på Lordi!