Skräphögen

Jag har just (sanning med modifikation, har druckit X antal öl sedan dess) sett Jarvis på Berns. Fan-fucking-tastic. Han är ju så vansinnigt bra på alla sätt och vis. Fortfarande het, fortfarande fantastisk sångare, fortfarande bra mellansnack, fortfarande bra look, fortfarande Jarvis. Ojojoj, det var så bra. Hade jag inte redan haft en man från Sheffield-trakten som hjärtat bultade lite extra för så hade jag definitivt utsett Jarvis till måltavla för framtida familjebildning (trots hans nuvarande snygga franska fru).

Nu ska jag äta Pringles i sängen och sakta somna med en bultande huvudvärk för att vakna upp till tvättstuga, räkningar, lyriksammanställningar och disk.

Kära snälla kvinnor som reagerar med stor olust på Bo Rothsteins debattartikel om den heterosexuella kärnfamiljen och hävdar argument som “jag har valt själv att vara hemma med mina barn” och “jag bryr mig inte om en karriär, jag vill hellre vara hemma med mina barn” och “det är klart att kvinnan måste vara hemma, det är ju liksom hon som är gravid och det är bara hon som kan amma och det kan faktiskt inte män även om ni feminister tror det”.

Aldrig någonsin påstår Bo Rothstein, eller för den delen Tiina Rosenberg som artikeln i viss mån hänvisar till, att kvinnor i allmänhet med våld tvingas vara hemma och ta hand om barnen och hemmet. Artikeln diskuterar varför ni aktivt gör det valet och vad det får för konsekvenser. Det är ju jättehärligt att du inte bryr dig om en karriär och inte heller om din pension, men jag skulle vilja höra dig säga det när du är 70 år och lever på kattmat. Att dela på föräldraförsäkring/ledighet är något som båda föräldrar har rätt till och jag tycker inte att det är okej att som många av er uttrycker det, lura av er man den ledigheten. Det om något är väl oerhört skevt och baserat på en tanke om att en part har rätt till dominans inom vissa områden som den andra parten inte får beträda.

Artikeln belyser hela problemet som ni verkar kämpa så hårt för att inte se (jag tänker mig de där tre aporna med händer för ögon, öra, mun): “ojämställdheten skapas bakom ryggen på både mannen och kvinnan”. Det betyder att det kvittar hur många gånger du har fått din man att diska, hur lite du vill fokusera på en karriär eller huruvida du är intellektuellt inkapabel till att använda en bröstpump – erat sätt att tackla artikeln bevisar ju bara att Bo har så jävla rätt. Det händer bakom era ryggar och ni kan intala er själva att det är till er fördel men det är det inte.

Skälet till att jag blir förbannad är att era attityder får en effekt på mitt liv. Ni reproducerar föreställningar om att kvinnan har en vilja att försaka vissa delar av sitt liv för att få vara Mamma och det gör att jag kommer att möta svårigheter den dag jag inte reagerar på samma sätt. Det gör att eventuell pappa till mina eventuella barn kommer att möta svårigheter den dag han vill ta pappaledigt. Det gör att väldigt många går omkring och tror att heterosexuella par som skaffar barn bör reagera och agera efter ett visst mönster – eftersom det är så jävla naturligt – och det är INTE okej. Den heterosexuella kärnfamiljen är inte längre baserad på antalet barn och parets civilstånd som sådant, den är en föreställning om hur en familj bör se ut och fungera. Denna föreställning leder till otroligt skeva uppfattningar om vad som bör kallas, vad som juridiskt sett får kallas, och vad som av samhället tillåts kallas, för Familj.

Och ni som menar att den heterosexuella kärnfamiljen inte längre existerar och att Sverige är ett jämställt land och därför inte behöver hålla på och jiddra mer, snälla snälla snälla snälla snälla, ni måste vakna upp och lukta på kaffet. Helst idag.

Om man som tidigare nämnt är uppvuxen med Vilda Västern-romantik och en eftermiddag vid 12 års ålder slår på tv 3 för att mötas av Ponnyexpressens heta unga män, ja då förstår ni att tween-romanserna började spira i vardagsrummet. Ponnyexpressen handlade om ett gäng unga killar och en tjej som var utklädd till kille som alla jobbade för Teaspoon på den lokala Ponnyexpressen. Ponnyexpressen var som en het, hästburen version av posten. Fast på häst. Och ibland blev dom skjutna på (det blir säkert brevbärare idag också förresten). Faktum är att den snygga Ponnyexpressaren längst upp till vänster blev skjuten och dog om jag inte missminner mej. Man han var inte mindre snygg för det! Och det var ju det här som var problemet för mitt 12-åriga hjärta: hur välja favorit? Snubbarna var lika noga utvalda som glassmakerna i Hemglass mixpåsar, ibland är man övertygad om att päron är godast, ibland är hallon nummer ett. Och på samma sätt växlade mitt intresse och min tweeniga åtrå. Trots allt hade de ju alla de väsentliga egenskaperna: cowboyhatt, chaps och solbränd hy.

Det tog inte lång tid förrän jag och mina kompisar gick i små lämmeltåg hem till mej (jag bodde närmast skolan) för att äta knäckebröd med Jubelsalami, sörpla O’boy och dräggla liderligt över pojkarnas äventyr. Det här var en tid då TV förstog vilka som var hemma vid 15-snåret och anpassade programmen i tablån efter det. Det var en gyllene era; Ponnyexpressen, 21 Jump Street, Vägen till Avonlea, Pang i Plugget, Paradise Beach, California Dreams .. listan kan göras oändlig. Och vi var fast.

Förutspår härmed morgondagens inlägg:

“Kära dagbok,
igår skulle vi gå och dansa till schlager på Lino. Förfestade med Bel Hamim och Liza. Rullade håret på papiljotter. Drack Russin Tretow. Åt upp Bel Hamim.

Nu är jag bakis. Och mätt.

Hej då dagboken”

Lino, beware.

Någon mer än jag som känner att Enrique Iglesias försöker göra en Hero i sin senaste video? Alltså rakt av kopiera videon till sin väldigt framgånsrika låt Hero?

Känd starlet spelar Enriques tjej – check! (Jennifer Love Hewitt/Mischa Barton)
Enrique är sammankopplad med brottslighet – check!
Hångel på säng med starlet iförd bh – check!
Något skiljer dem åt – check! (Mickey Rourke ganstrar ihjäl Enrique/Enrique hamnar i finkan)
Starlet blir fasthållen av någon, gråter och sträcker sig förtvivlat efter Enrique – check!
Enrique blir med våld bortförd från sin tjej (och eventuellt misshandlad/dödad) – check!

Kom på något nytt! Måtte Julio skämmas.

Kan inte låta bli att fnissa och fortsätta fundera på mina referensramar när jag nu tittar på konståknings-EM och polska paret Dorota och Mariusz Siudek gör en fantastiskt fin paråkning till en låt som finns i typ discohouse-version på mitt Dancing Stage Fever-spel. Den går även under namnet “Robert Wells-låten” hos mig och mina vänner. Jag kan liksom inte koppla ifrån att de åker till “Robert Wells-låten”, trots att den nu inte har några hetsiga beats och att ingen står och stampar på en dansmatta. Inte vad jag kan se iallafall.

Åh nu åker dom till Månskenssonaten! Åh vad jag älskar denna sport!

Efter ett långt juluppehåll uppdateras nu Sexkulturbloggen igen. Read it and weep.

På ett tråkigt kontor i Japan sitter Hiro och övar på att bända tid och rum efter sin vilja. En dag lyckas han. Klockan på skrivbordet stannar i en minut, och en superhjälte är född.

Hiro är en god nörd med ett osunt intresse för superhjälteserietidningar och en önskan om att livet betyder mer än gruppjympa på kontorsskrapans konstgräsbeklädda takterass. Hiro är faktiskt godare än god. Så god att han råkar teleportera sig flera månader fel i tiden för att försöka rädda tjejen han gillar. Så god att han blir jätteledsen varje gång någon råkar illa ut i hans närhet, han har ju fått superkrafter – de måste man använda till något gott. Klart jag gillar killar med ett samvete, än mer om de har runda mjuka kinder och ler så stort att ögonen försvinner bakom kinderna. Klart jag gillar Hiro lite mer än vad som är hälsosamt i sammanhanget. Han har etsat sig fast som absolut favorit hos mej trots att fina serien Heroes har med heart throbs som Milo Ventimiglia (även han gammal tv-kärlek). Super-Hiro: mitt hjärta slår för dej!

När jag nyss var påväg hem från jobbet och gick mellan tunnelbanan och hemma så gjorde jag något jag aldrig gjort förut: jag snortade snö. Flingorna singlade ner en masse i sakta mak och på något sätt hamnade jag väl i någon sorts liten flingvirvel samtidigt som jag andades in. Genom detta bildades kanske något sorts baksug och vips så hade jag inhalerat en snöflinga stor som en kaka i höger näsborre. Händelsen var inte den alltigenom förnämliga upplevelse jag hade hoppats på, men kommer säkerligen utgöra en trevlig anekdot på äldre dagar.