Skräphögen

Man vet att man har jävligt bra städkarma när Vh1 beslutar sig för att ackompanjera våtdammandet med först Def Lepards Love bites och sedan:

Det är ändå roligt det här med champagnefrukost. Att det ska vara sådär lite lyxigt och härligt dekadent. Det är ju ändå bara alkohol till frukost. Säger en del om hur vi tänker kring pengar. Typ om det kostar mer så är det automatiskt lyxigt och lyxigt är alltid bra och att föredra. Säg att jag storstilat annonserade att jag skulle starta dagen med en härlig starkölsfrukost, folk skulle ba eh okej hälsa polarna på parkbänken. Men om jag bara byter ut den alkoholhaltiga drycken mot en som kostar 100 gånger så mycket så är det helt plötsligt festligt och härligt!

Okej, nu drar sig superfilosofen tillbaka för dagen.

Victor och jag diskuterar Bangdebatten på MSN. Det är en debatt som har varit lite knepig att följa, tycker jag, trots att det alltså bara är fyra debattartiklar att läsa. Och det sammanfattar lite mitt problem med Bang. Den är lite knepig att följa, trots att det bara är ett fåtal artiklar att läsa. För några år sedan läste varenda kotte jag känner Bang, den diskuterades och kanske tillochmed dissikerades över fikor. Sedan hände något. “Läste du den där artikeln i Bang?”, frågade någon. “Öh, näe, jag orkade faktiskt inte”, svarade jag eller någon annan allt mer ofta.

Bang har alltid känts som en tidning som strävade högre. Det ska vara redig, maffig kulturdebatt med feministiska perspektiv. Hurra för det liksom. Problemet är bara när debatten landar i ett repetativt akademiskt malande som sträcker sig över 18 sidor i pyttetext ackompanjerat av en liten illustration av typen “streckgubbe”. Har jag betalat 80 spänn för att läsa någons B-uppsats eller?

De avgående redaktörerna klagar på styrelsens motvilja att bredda sig av rädsla för att bli för mainstream (som är lika med dåligt i kultursammanhang), och styrelsen menar att dom faktiskt måste försämra redaktionens arbetsvillkor för att omprioritera budget på ett sätt som gynnar den dalande försäljningen.

Här är mitt tips: det räcker inte att sätta Lindsay Lohan på omslaget och tycka att det är radikalt och poppigt. 18 sidors repetativt akademiskt malande i pyttetext med små streckgubbar som illustrationer blir inte läsvänligare för att Lindsay Lohan sitter på omslaget. Bang är inte rolig att läsa, det är därför läsarna sviker. Det är samma skribenter som debatterar samma abstrakta teorier och praktiker gång efter gång efter gång. En tecknad serie på en sida av 60 does not a pleasant read make, så är det bara. En tidskrift är en visuell upplevelse, jag måste känna att ja, nu vill jag vända blad och se hur nästa sida ser ut. Typsnitt, bilder, innehåll – det är en helhet! Skitkul att det finns så många intellektuella kärnkraftsverk som vill debattera feminism, tyvärr har majoriteten av dem fastnat i någon sorts feministisk hochkultur där hjärta och själ får ge sig till vika för resonemang och argument som kräver en oerhörd förförståelse. Så behöver det inte vara! Som det är nu utestängs alla läsare som inte har samma referensramar som skribenten. Sten för sten byggs en mur mellan de som skriver och de som fortfarande orkar läsa (så länge det inte är endast de som skriver som faktiskt läser..) – är det verkligen den “plattform för svenska feminismer” vi vill ha?

Jag vill läsa en feministisk kulturtidskrift som kastar mig mellan Shulamith Firestone och mediedrevet kring Britney Spears uppgång och fall. Jag vill ha snygga bilder som är alternativ till alla hjärndöda magasin jag hånande möts av så fort jag står framför Pressbyråns tidningsställ. Jag vill ha en rapportering om nyheter, politik och kultur som belyses ur feministiska perspektiv, jag vill ha en intern debatt om feminismer – problem, potential, skrymslen och vrår. Jag tycker inte att jag får det nu när jag läser Bang. Jag tycker faktiskt inte det. Och jag bara känner att det där hålet efter Bleck, det hålet som syntes mig så stort och tomt och oändligt när tidningen försvann, det blir bara större och djupare.

Jag längtar tillbaks till Darling – den enda smarta tidskrift av veckotidningstyp vi har haft där jag som tonårstjej möttes av alternativa mediabilder och ett tilltal som förutsatte min egen intelligens och individualitet. Jag längtar tillbaks till Bleck – den enda uttalat feministiska tidskrift jag någonsin hållit i min hand och som fått mig att känna att allt, precis allt – högt som lågt, går att syna i sömmarna och tumma och vrida och vända på med hjälp av feministiska perspektiv utan att för den sakens skull förlora det angelägna och viktiga.

Som den ser ut nu så känner jag inför Bang precis som jag känner inför alla modemagasin. Det är så jävla tråkigt. Modemagasinen erbjuder mig 80% reklam och bildreportage och texter som 9 gånger av 10 är under all kritik gällande innehåll. Bang erbjuder mig det omvända. Visst, texternas innehåll kan vara jättespännande men så långt kommer inte jag för jag har tröttnat innan första sidan är slut. Det får inte vara alltför svårtuggat och tungt om man vill skapa en vinstdrivande tidskrift, det går bara inte. För de texterna föreslår jag en liten femkultur-mejlinglista av typen Elit (det är ju ändå det begreppet allt bottnar i) där de ständigt återkommande akademikerskribenterna kan stöta och blöta sina artiklar om psykologiska teorier och konst som jag aldrig har hört talas om.

Ponera att man varit väldigt förstoppad och gasig i flera dagar. Ponera att man mått väldigt illa och föreställ dig exakt hur stenhård och svullen magen har varit. Ponera att man tröttnar på förstoppningen och tar en rask promenad till thaikiosken och köper och äter en maträtt markerad med tre chilifrukter på menyn.

…

Mmm.

Skälet till att jag har tid att skriva hutlöst långa inlägg är att jag ligger hemma med någon sorts magåkomma. Jag har nu dessutom äntligen sett Das Leben der Anderen, en film som jag har försökt se sen den gick på bio för ungefär hundra år sedan. Problemet är liksom att alla DVD-utgåvor här är i det helt överjävligt irriterande nordiska formatet, dvs endast med textning på nordiska språk. Så då kan jag alltså inte övertala Shaun att hyra den när vi står i videobutiken. Det är något som irriterar mig (och honom) överlag, nästan inga icke-engelskspråkiga filmer finns att tillgå i Sverige med annan textning är svenska, norska, finska, danska. Det är ju för fan helt sjukt. Det är inte ens en egen formatregion? Så om vi lagligt vill se på en fransk, tysk eller säg japansk film så går det aldrig att hyra och nästan aldrig att köpa här i gamla Svedala. Det måste vi göra i, eller via, England – om vi inte hittar den någonstans på import (= 100 spänn dyrare). Gör mig så överjävla irriterad lite då och då.

Das Leben der Anderen då, den var ju väldigt väldigt bra. Precis som jag trodde.

Den tredje och sista delen av mitt jättelånga inlägg berör en person som finns i den yttersta periferin av min bekantskapskrets. Hon är typ en kompis pojkväns kompis flickvän, och faktiskt en annan kompis kompis flickvän. Ja, ni förstår. Till saken hör att även hon gick på mitt gymnasium, något hon helt tycks ha förträngt. Hon beskrivs därför bäst som en Living In Denial Bloomer.

Vi gick aldrig i samma klass eller så, hon var ett år äldre. Men vi hade ämnet drama ihop. Vi spenderade alltså en eftermiddag i veckan tillsammans hon och jag. Vi var kanske åtta stycken sammanlagt i dramaundervisningen. Vi satte upp Antigone och hon och jag hade två roller som nästan hade alla scener ihop. Det jag mest kommer ihåg av henne är att jag tyckte att hon var väldigt söt, men att hon aldrig tog kontakt med någon direkt. Hon kom in i sina blåjeans, sin collegetröja och sitt bruna hår och så spelade vi lite och så gick hon därifrån. Hon var trevlig, men inte mer än nödvändigt. Någon gång drog vi och käkade pizza efter repet allihop och hon verkade väldigt mån om att uppfattas på samma sätt som en annan, väldigt dominant tjej, i dramagruppen: cool, äldre och absolut inte konstig eller avvikande på något sätt.

Läsåret tar slut, och några år senare är gymnasiet ett minne blott. En jävligt blöt kväll på 80s, när det fortfarande huserade på Kolingsborg, stapplar jag ner för trapporna med sikte på damtoan. Där står hon plötsligt. I svart Batmanlugg, plastkjol, nithalsband och ett linne som det står “SLUT” på. Alltså hon såg precis ut som jag och alla andra 18-åriga brudar såg ut 1999 på Tech Noir. Fast hon måste ha varit minst 25. Jag måste ha sett ut som årets fågelholk, och hon låtsades genast som om vi aldrig hade setts. Sedan dess har hon som sagt figurerat lite halvfrekvent i utkanten av bekantskapskretsen och fast hennes snubbe och min snubbe har ett mycket mystiskt förhållande där de ömsom är fyllepolare, ömsom verkar mucka gräl med varandra på krogen, så vägrar hon hälsa eller på något sätt erkänna min existens. Jag ser att hon känner igen mig, vet att hon gör det, annars skulle hon inte undvika mig med en sådan målmedvetenhet. Men det är som om hon inte vill kännas vid den hon en gång var, som om hon nästan är rädd att jag skulle ifrågasätta hennes rätt att röra sig i de kretsarna. Jag respekterar det, känner inget behov av att tränga mig på och göra som min klasskompis i förra inlägget och ba “nämen vad gör du här?”. Hon får vara precis vart hon vill och se ut precis som hon vill. Men hela den här förnekelsen, som om jag skulle se henne som mindre (okej rysning)..äkta.. för att hon hoppade på tåget lite senare än de flesta, den hänger jag inte med på. Skälet till att det här har blivit en hang-up hos mig är ju inte hennes radikala stilbyte, det är ju att hon inte verkar vilja att det ska komma ut att ett radikalt stilbyte någonsin har ägt rum. Som om hon kom ut ur livmodern iförd svart läder och nyckelkedjor. Nu låter det kanske som om jag säger emot mig själv här och jag vill bara påpeka att ja – det är spännande med vuxna människor som klär sig med samma subkulturella frenesi som tonåringar, men nej – jag tycker inte sämre om dem för det. Men för varje gång som jag ser henne och hon aktivt och medvetet inte ser mig blir jag mer och mer fascinerad.

Subkulturella yttringar är ju bara ytterligare en stilform, en identitetsmarkör, en estetisk preferens. Det är så intressant att det kan vara så laddat och få människor att helt förtränga eller glömma bort den identitetsskapande process som de själva ändå är upphov till. Tjejen i inlägg två ville väl så gärna inte tänka på att det en gång funnits en tid då hon inte hört hemma på Mettan (och i förlängningen då inte med sina hipstervänner) att hon omskapade mig i utav bara farten. Tjejen här verkar mest lida av ett enormt subkulturellt mindervärdeskomplex, vilket jag kan förstå då hennes snubbe mest omger sig med personer som hävdar sig varit nere med skiten sedan dag ett typ. Ja, jag säger då det. Det är inte lätt att vara människa alltså.

(Bilden är tagen på 80s, Kolingsborg strax innan den aktuella incidenten. Jag står väl i nåt hörn, är less på att dom spelar för mycket Depeche och väntar på Bon Jovi eller på drinkleverans. Jag är säkert rätt dragen. Det brukade vara så.)

Jo, med Johan som utgångspunkt är det extra intressant att titta på två olika händelser i mitt liv. Båda är kopplade till det här med människor som verkar rota sig i en subkultur när de passerat den ålder då de flesta gått igenom en två, tre stycken vitt skilda subkulturfaser (gud vad jag kommer tröttna på ordet subkultur efter att jag har fått skriva av mig om det här en gång för alla). Om Johan får representera en late bloomer, och en radikal bloomer dessutom, så får följande exempel representera en ignorant bloomer.

Jag spenderade som sagt gymnasiet i någon sorts indiedimma och gjorde väl som de flesta andra vissa utsvävningar och flörtade med både synth och goth (det var en hårfin skillnad där ett tag, Placebo – indie eller goth liksom?). Jag tror inte att jag frångick konceptet med page och lugg på tre år, och om inte frissan avslöjade mig så kanske min skolpärm med en skitfläskig bild av Henrik Berggren på gjorde det. På klassens studentskiva hade jag förutom min far med mig min dåvarande pojkvän i indieuniform och Victor, som misstogs för att vara min pojkvän när han iförd sin indiefrilla höll ett tal till mig. Vad jag försöker poängtera här är att såvida du inte var blind eller faktiskt aldrig träffade mig så fanns det liksom ingen risk att missta mig för en preppybrud. En tjej ur klassen som ägnat tre år åt att vara snygg och fräsch tillsammans med de andra advokatdöttrarna slår sig efter middagen fram till mig för att presentera sin kille. Han har på sig en vit wifebeater och ser ut på samma sätt som Ronnie Sandahl gör (anammar någon sorts indielook för att man är för ful för att spela på sportkillarnas planhalva, men man vill fortfarande ligga med de snygga sportkillarnas flickvänner). Han är lite drygt trevlig och går in 100% för att vara sexig i sitt linne, och hans tjej – min klasskompis – har kommit på att hon vill hålla på med design och har sytt sig en klänning i svart paljettyg. Ett år efter studenten befinner jag mig som mången annan fredag på indiepalatset Metropolis med min vapendragare Liza. Vi står i våra svarta indiehjälmar till frisyrer och har precis druckit happy hour öl och ska dra en repa runt lokalen och spana på kött när någon dyker upp framför mig och piper “IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIHHH!!!”. Det visar sig vara klasskompisen, som tydligen fortfarande hänger ihop med sin Ronnie-kille. Hon ser nu ut att gå på Beckmans, eller iallafall som om hon gärna skulle vilja gå på Beckmans, och jag har (trots idogt indieklubbande) inte sett henne på över ett år.

-”Men Johanna!”, säger hon glatt, “vad kul att se dig. Vad gör du här?”.

Och det säger hon med samma självklara förvåning som om jag typ sitter i soffan på en inflyttningsfest hos hennes morsa och spelar näsflöjt i godan ro.

Nu. Jag hade förstått om det var Spy Bar vi befann oss på. Eller Sturecompaniet. Eller Riche. Men på Metropolis? Hur jävla osannolikt kan det vara att träffa på mig inne på Mettan? Det är väl snarare pinsamt förutsägbart och jag hade nog haft vett att skämmas iallafall lite, om det inte vore för att hon behandlar mig som om jag är the odd one out på hennes stammisställe.
Jag ölgaggade något om att vad gjorde hon där och guuuud vad kul att ses, jaså du pluggar design nu och sedan vände jag på mina röda converse och raglade därifrån. Det har var nu nästan 7 år sedan och jag kan fortfarande bli lite perplex när jag tänker på situationen.

(Jag har letat som fan efter en helt sjuk bild av mig och Liza där vi sitter invirade i en svart boa och ser ut som om våra internetnicks är typ I_love_Richey och Glitterflikka, men jag kan inte hitta den. Föreställ er.. eller, nej. Det kanske är lika bra att jag inte hittar den.)

Något med Facebook som är intressant är det här med att vidga sina vyer lite. Inte vyer just i allmänhet, utan ens egna inskränkta subkulturellt betingade vyer. Om man någon gång bekänner sig till en subkultur av något slag så innebär det väl oftast att man någon gång i tonåren doppat tårna i det subkulturella träsket och från den stunden var det inte en fråga om huruvida man skulle doppa hela foten utan snarare om och när man skulle hitta rätt träsk att göra bomben från 7:an i. Sedan växer man upp, och kanske byter man träsk under tiden men vännerna man träffat, iallafall vissa av dom, har man med sig oavsett. Man kanske tonar ner, breddar sig lite, öppnar upp. Men det finns alltid kvar någonstans, gamla skivor, fotografier, böcker – och allt det utgör orsaken till varför man väljer att köpa ett visst plagg på H&M och väljer bort ett annat och så vidare.

Det intressanta blir ju när man sedan jämför sig med yngre människor ur den subkultur man en gång tillhörde eller fortfarande anser sig tillhöra. Ofta kanske man tycker att shit, här går dom in för kung och fosterland, jaja, vad skönt att jag har vidgat mina vyer lite. Kanske känner man att det känns lite jobbigt, för jämfört med de yngre förmågorna känner man sig som en jävla Svensson. Sedan loggar man in på Fejjan och kollar på sina gamla skolkompisar och deras tribals och blonda lockar och diskret mönstrade kläder i somriga färger på grillfest i radhuskvarteret och då känner man att man är världens mest inskränkta människa. Här går jag omkring och tror att jag ser helt neutral ut (vad nu det är) och så inser man att i vissa människors värld ser jag fortfarande lika avvikande ut som jag gjorde när jag var 15 och gick omkring i slips och stjärnor fastklistrade under ögonen. Man går omkring med subkulturens skitstora skygglappar och tror att man tappat stinget när man i själva verket bara ser ut som en lite vuxnare version av sitt tonårsjag. Som de flesta faktiskt gör, radhusbanan eller gotgubbe liksom.

Och sedan finns undantagen. Och dom fascinerar mig något så oerhört. Undantagen är dom som spenderade hela tonåren i Svensson-träsket och sedan gjorde en tvärvändning och omfamnade en subkultur med hull och hår i samma ålder som de flesta försöker hitta sig själva i en kulturyttring i vilken de befunnit sig ett tag. Första gången något liknande utspelade sig framför mina ögon var tidigt, så egentligen räknas det inte. I min klass på gymnasiet gick en beige kille som hette Johan. Han var så beige att ingen fattade att det nog fanns något bakom allt det där beiga. En dag på tyskan vänder sig min kompis Johanna om till mig och meddelar viskande att hon på morgonen sett Johan i färgat hår, smink och sammetskavaj. Det här var förstås väldigt viktig information för mig som 16-årig indiebrud och på lunchen konstaterade vi att ja, han hade färgat håret svart, satt på sig en mörkblå sammetskavaj och gått på kajalen. Spännande! Han började gymnasiet i beige chinos, beige kabelstickad tröja, beige kängor och en beige keps ovanpå sitt mellanblonda hår och tog studenten i läderbyxor, vit fladdrig musketörskjorta och en hög hatt på sitt långa, svallande, korpsvarta hår (han var jättesnygg!).

Även om fallet Johan absolut kan klassas som någon som bara “fuck this shit” och blommade ut så är det ändå intressant för det väcker så många frågor. Hade han velat se ut så länge? Var valet av stil godtyckligt, ville han bara vara ett stort långfinger i ansiktet på alla töntiga sportkillar på vårt gymnasium? Vad fick honom att ta steget? Ja, det får jag väl aldrig veta, men jag kan fundera över det ibland. Det var ju så himla modigt.

(Del 2, som är själva poängen med resonemanget kommer sedan, nu ska jag dricka kaffe med Liza. Bilden föreställer mig och Victor, för jättemånga år sedan. Vi var kanske 17-18 och drack öl och körde sanning och konka på krogen. Good times!)

Alltså ursäkta mig, men man vet att panschisfaktorn är skyhög när det som oftast ger en äkta road rage är när text-tv inte fungerar som det ska. Typexempel: Spännande rubrik om något som hänt, s 111. Man knappar in 111. Det tar tjugo minuter för bläddraren att hitta 111. Man väntar tålmodigt på den spännande nyheten. Sida 111 kommer upp. Sida 111 handlar om amerikanska börsen eftersom något jävla rötägg på text-tvredaktionen har programmerat fel. Man ba NAAAHHRARRRGRHGHRGRÖÖÖRGRUGRURGURRRRRGH eftersom det inte går att bläddra sig igenom samtliga 60 sidor av nyheter och hoppas på att den där spännande ska dyka upp. Den aggron är inte att leka med alltså!

Mauricio
>jag hajar inte att lady in red inte finns med i singstar

Johanna
>HAHAHAHAHAHAHAHAHA

Mauricio
>4:00 am “LAADY IN REEEEEEEED”
>Och sen gör man en “Lady in red fick mig mig vräkt”-tshirt