Skräphögen

Hej och hå ludentå,

nu åker jag och karlsloken till dear old Blighty. Jag har sommarlov nu förstår ni. I två hela veckor. Sedan blir det till att jobba i mitt anletes svett tills i slutet på augusti. Vet inte hur jag tänkte där, förutom att jag tänkte på pengar. Ja ja, så äro livet för en fattig studentska.

Lämnar er med en video från Sheffields finest. Ses om en vecka!

Om jag går in och kollar min recent keyword activity på Statcounter precis nu, då möts jag av följande syn; 15 av de 20 senaste googlingarna innehåller ordet knula. Sedan är det några randoms typ kanjang, aidan chambers och american idol del 13. Och så mitt i allt det här koncisa googlandet med ett tydligt mål så dyker dagens wildcard upp. Om man skulle ta en screenshot av det hela så skulle det se ut ungefär precis såhär:

knula
knula
knula
kanjang

knula
knula
knula

Ba okej.

Jag har en sprillans (av mig tidigare ej drucken sort) flaska vitt i kylen som jag verkligen är sugen på att testa. Problemet är bara att jag drar på anglofila äventyr på onsdag och jag har fan inte tid att okynnespimpla innan dess.

Det här kommer ju sluta med att jag typ förtvivlat försöker hitta tillfällen att “fira med ett glas vitt” de närmaste två dagarna som en annan radhusalkis. Vad jag har planerat de närmaste två dagarna: klippa mig, tvätta, skriva tenta (o rly?), gå på möte. Inte direkt aktiviteter som får en att brista ut i ceeelebrate good times c’mon följt av glatt klirrande glas.

Förresten så vill jag bara tipsa om den otippade marathonlöparen. Det är min ascoola kompis Carin som har beslutat sig för att springa Stockholm Maraton nästa år. I bloggens första inlägg skriver hon såhär:

Jag vill alltstå springa Stockholm Marathon om lite mer än ett år. Idag var första passet. Jag är lila i ansiktet och det är typ en timme sen jag slutade springa. Jag hade fått strikta order att inte chocka kroppen och tog det piano men asså – utan att vara effektsökande och utan hopp om att kunna bygga coola dramatiska klimax på denna litterära plattform – hur FA-AN ska jag klara det här?

Det som är så bra med bloggen är ju dels att jag av någon anledning blir sugen på att jogga, vilket är beyond sinnessjukt eftersom jag verkligen hatar att springa, dels att Carin kämpar som ett djur och kör stenhårt. Dels är det ju roligt eftersom att alla vi priviligierade människor som känner Carin vet att hon kommer springa det där jävla loppet och klara det med glans. Personligen hoppas jag att hon gör det i vit toga med ena tutten ute som på bilden i bloggrubriken. But that’s just me.

Nä om man skulle ta och skriva en tenta?

Jag är färdig. Firar med att kolla på YouTube-klipp av Ika i Rutan. Jag älskade henne när jag var liten. Verkligen älskade. Konstigt att man blev indiekid i tonåren..det var ju bara en tonårsanpassad hommage till en av min barndoms starkast lysande stjärnor.

Vet ni. Det gick inte så bra som jag först trodde. Jag fick en släng av mensvärk på nivån maniskt tugga på en gammal framrotad Ipren samtidigt som jag ligger ihoprullad till en boll i min säng och känner hur det onda kryper ner ända ut i benen. Sedan somnade jag. Vaknade för en stund sedan av att telefonen ringde. Jag hann inte svara. På mobilen har jag massa missade samtal och sms från vänner som är ute och gör det bästa av löning och solsken. Jag får vackert sätta mig framför datorn igen. Vid min sida har jag torkade jordgubbar, kaffe och det vackraste iTunes har att erbjuda:

Det måste gå.

Okej, det här kanske mest är lite roligt för Eff. Men jag är inte den som är den, här delar vi med oss av roligheterna. Jo. När Shaun flyttade hit till Sverige så tittade han förundrat på tunnelbanekartan och pekade på en station inte långt från den vi bodde vid och sa “Is that place really called Asspudding?”. Jag flinade överseende åt denna fundering och såg den som en naturlig förlängning av en väl utvecklad fixering vid olämpliga namn (vi skrattade oss t.ex fördärvade åt etablissemangen PuPu Lounge och Leduspuke i Riga). Lite mer än ett år senare flyttade vi till Asspudding. Eller Aspudden som det kallas av gemene man. Namnet Asspudding har dock levt kvar hos oss, och så småning om även hos människor i vår närhet. It has a certain ring to it.

Jag var i min enfald övertygad om att förvrängningen av Aspudden till Asspudding var något mer typiskt för Shaun än för engelsktalande människor i stort. Allt enligt devisen “man ser vad man vill se”. Så upptäcker jag då till min förvåning idag att en av Shauns kompisar som är bosatt i någon amerikansk avkrok skrivit följande på hans Facebook-wall:

Also, how do you say your home town, because it looks like it says “Ass Pudding”, which would be mildly entertaining to say the least.

Och där sprack den teorin.

Älskar att telefonen ringer fem minuter efter att jag har vaknat och att på andra sidan luren sitter grannen och är lite sällskapssjuk och bjuder över mig på frulle. Två timmar och fem tantkoppar kaffe senare känner jag mig redo att skriva skiten ur min tentajävel. Nu jävlar ska den bli klar! Jag har bara sju sidor kvar att skriva! Jag har en ny klänning! Jag har pms! Jag laddar med The Jacksons!

Obs. Detta kan vara koffeinet som talar.

“Dessa färdigheter kan utgöras av en för texten adekvat genrekompetens såväl som en i situationen lämplig språkbehandling.”

Godnatt jord.