Skräphögen

Jag såg Dixie Chicks-dokun Shut up and sing för någon dag sedan och förfasades över pöbeln och hur pöbeln beter sig. För det är verkligen en pöbel vi pratar om. En stor massa med människor som samlas i grupp för att rasa och tappa koncepten och helt plötsligt tycka att censur, bojkott och ett minskat utrymme för yttrandefriheten är helt förenligt med synen på hemlandet som ett flaggskepp för demokrati. Att uttala sig negativt om presidenten gjorde det okej att mordhota bandet och kräva att de inte skulle spelas på radio eller att skivbolaget borde droppa dom. Påminner rätt mycket om stormen runt Katrin och Idol. Ett enda uttalande som folk inte gillar och man ska sparkas på direkten. Inte tillåtas att synas i tv-rutan. Folk tycker verkligen att det här är en helt okej strategi. And I can’t help but wonder, som Carrie brukar säga, står antalet rasande tv-tittare verkligen i proportion till hur många tv-tittare kanalen faktiskt har? Till hur många tv-tittare programmet har? Känns det inte lite som Woodstock -69, som hade plats för typ 100 000 men fem gånger så många hävdar att de var där?

Samma tankar slår mig igen när jag läser att Russell Brand och Jonathan Ross hamnat i blåsväder i England efter att ha lämnat några meddelanden på Andrew Sachs mobilsvar under ett avsnitt av Brands radioprogram på BBC. Tydligen har 18 000 människor lämnat klagomål angående programmet. Liksom, varför? Hur är det möjligt? Hur kan detta lilla inslag göra så många människor så upprörda att de kräver Brands och Ross avgång? Om man använder sig av lite Google Fu så kan man rätt snabbt konstatera att de flesta klagomålen inkom efter att Brittisk massmedia skrivit typ “kolla vad opassande! några klagomål har inkommit!”. Då går folk igång och ba yes äntligen något att KLAGA PÅ! Äntligen får jag RASA! Kom igen allihop så orsakar vi LYSSNARSTORM! Och så ringer 17 000 människor in och kräver Brands och Ross avgång för ett radioinslag som de inte ens har hört. Och media piskar såklart upp stämningen och helt plötsligt har vi gått från tre oseriösa telefonsvararmeddelanden på en radioshow till att premiärminister Gordon Brown gör ett uttalande om “skandalen”, Jonathan Ross avstängs från hela BBC i två månader framöver och Russell Brand slutar. Glöm finanskrisen! Två komiker har busringt en kollega!

Jag tycker det är jävligt tydligt att:
1.) människor är såna jävla får. Bääää.
2.) moderna kommunikationsmedel såsom telefon och internet borde inte vara tillgängliga för alla. Låt dom klaga meddelst röksignaler och brevduvor.

Konversation på iChat angående lilla Tatiana med en vän som av förståeliga skäl vill förbli anonym:

Anonym vän: -”varför är hela hon brun?”
Jag: -”men hon är ju från AFRIKA!”
Anonym vän: -”jag trodde hon var från ryssland?”
Jag: -”kamerun!”
Anonym vän: -”jag läste liksom bara lite snabbt och gjorde iskallt kopplingen “tatiana= är från ryssland”
Jag: -”på samma sätt som ljubljana är från slovenien?” *
Anonym vän: -”SMRT!”

*under omröstningen i ESC gjorde samma anonyma vän följande uttalande när kvinnan från Slovenien skulle avge landets röster med namnet på landets huvudstad i skärmens nedre hörn: “Men guuuuuud vad typiskt att hon heter Ljubljana och är från Slovenien, så jävla stereotypt!”. Alltså I love her so fucking much, ni anar inte.

Får ett sms av min sambo som är i England och begraver sin morfar:

“It has been very nice, but incredibly sad. My nana wore a hat that made her look like Guy Fawkes. I shit you not.”

Att mina kollegor fortfarande tycker att skinnrock är ett fränt ytterplagg.

När Nyhetsmorgon och Gomorron Sverige blir alltför upptagna med att diskutera sport eller krämpor med någon random doktor så brukar jag slå över till Vakna med The Voice. När jag väl kom över Paul Haukkas fruktansvärt irriterande vana att jämt och ständigt titta rakt in i kameran, även när han samtalar med någon i studion, så insåg jag att den lite babbliga och opretentiösa stämningen i studion är precis det jag orkar med att ha på i bakgrunden när jag vaknar. Men den där Jakob. Han är ju inte rolig. På något sätt. Någon gång. Och det behöver man väl inte va, men han har ändå fått det här jobbet i egenskap av komiker? Och jag står inte ut med den förmodat coola grabbifieringen av honom. Som när han springer runt med sin egen lilla kamera och det ska kallas för Jake cam. Det ska låta coolt, men låter så sjukt töntigt. Men värst av allt är inslaget Rap attack. Förutom det down right aspiniga namnet på inslaget så går det alltså ut på världens ofräschaste humorkoncept: rolig rap. En gång i veckan skriver Jakob en rap som han sen framför live i studion med komp. Och det är så sjukt dåligt och så vansinnigt o-roligt och påminner bara om 50-årsfester på 90-talet när alla oldies skulle ge sig på att “rappa” sina tal vid middagen. I Jakobs fall kan jag dessutom inte låta bli att känna att han innerst inne tycker att han är ganska bra på att rappa, att umgänget med Özz Nujen liksom ska ha blattefierat honom lite skönt och att han därför har en fallenhet för att rappa. Sedan gömmer han det bakom en humorsköld som förevändning för att få visa hur grym han egentligen är och hoppas i hemlighet att förortskidsen ska sitta hemma och ba “fan den där Jake, han är fan grym asså, tjockt grym jag svär!”. (obs detta är ej sättet på vilket förortskidsen talar, men jag inbillar mig att ärkerappern Jake tror det)

I vanliga fall så måste jag byta kanal när han kör sin jävla rap attack (alltså det uttalas på engelska i jingeln, det är därför det är särskrivet). Igår så hann jag dock inte, och tack vare det har jag nu fått uppleva det jag skulle vilja definiera som det vitaste ögonblocket i medias historia. Värre än när Ingvar Carlsson rappade på Sossarnas galafest iförd skojig peruk. The Artist Formerly Known As Blondinbella är i studion och pratar om sin blogg och visar upp sin tandblekning. Allt är fnissigt och inget stör än så länge min morgontrötta hjärna. Då slår Jakob till med sin rap attack och börjar rappa om Blondinbella. Jag känner hur en ven i min panna börjar bulta oroväckande hårt och slänger mig fram mot fjärrkontrollen. Lyckas tillslut byta kanal. Idag går jag in på Blondinbellas blogg och läser följande:

Visst gick The Voice bra? Och vilken härlig rapp-sång de sjöng för mig och med redaktörn Kjell i bakgrunden!

Det var en rapp-sång! En härlig rapp-sång! Som Jakob sjöng! Nog för att Jakobs rapp är under all kritik, men har en tonåring någonsin låtit mer som svenne-Berta 87 i ett uttalande om västvärldens mest dominerande musikstil? Och det här uttalandet gäller alltså den vitaste rappen i svensk mediahistoria, och ett plus ett blir ju som bekant två.

Om man någon gång har spelat World of Warcraft så är den här filmen jeterolig. Nu kan det vara för att jag precis maratonquestat som en jävla dåre och är helt yr som följd (måste ju levla min warlock till 70 innan 13 november), men när Jempa länkade denna film till mig så skrattade jag högt och länge framför datorn. Högt. Och länge. Så illa ställt är det.

Fråga mig inte ens varför jag sitter här och läser gästboken/bloggen för Finlandsbåten/Restaurangen/After Work-templet Cliff Barnes. Men det gör jag iallafall. Där hittade jag följande rop på hjälp:

Hej, var på Cliff för snart två år sen och träffade en ursnygg kille som hette Janne. Eller Jens? Om du läser detta kan du väl höra av dig. du hade mörka byxor, en ljusblå skjorta och gympadojor. Storlek 42 eller kanske 43.Vi bytte telefonnummer men det måste varit nåt fel på din telefon. Jag blir så trött på det här mobil-samhället. Om du läser detta, hör av dig till Cliff, de har mitt nya tel.
Kram/Lisa

Dör, jag dör, jag döden dör!

Jag brukar påstå att jag är lat. Exakt såhär lat är jag: jag orkade inte koka bulgur (!) och hittade till min stora glädje en tupperwareburk fylld med bulgur i kylen. “Gud vad bra, orka koka ny bulgur liksom!” tänkte jag och motade snabbt bort tankarna på att den där burken stått där i typ en vecka. Minst. För säkerthets skull genomförde jag några basic matförgiftningstester. Lukta ok? Check. Se ok ut? Nja. Alltså det är bulgur kokad med värsta kryddtillsatsen så den är ju liksom flammigt mörkbrun/grön. Stog sedan i typ fem minuter och ninjaglodde på min bulgur för att försöka utröna om den kanske hade skaffat frisyr. Jag tror inte att den hade det. Så jag tänkte att vafan, there is no time like the present att vara lite wild & crazy så jag åt den! Nu sitter jag spänt här i soffan och väntar på resultat. Tycker att det drar lite i magsäcken men det kan ju likagärna vara den där keson som hade utgångsdatum idag som jag beslutade mig för att toppa min förhoppningsvis icke-håriga gamla bulgur med. Alltså..

Jag såg Låt den rätte komma in igår. Jag vet att jag älskade boken helt förbehållningslöst när jag läste den, jag blev liksom helt golvad och kunde inte sluta yra om hur sjukt bra den var. Jag kan dock inte komma ihåg att jag någon gång i samband med läsandet av boken satt och snyftade på sant blödigt Johanna-manér. Därför var jag helt oförberedd på att jag skulle känna mig så jävla grinfärdig hela filmen igenom. Jag satt med en stor gråtklump i halsen i hela den timme och de 54 minuter som filmen varade. Tur att salongen var proppfull med besökare annars hade jag väl ylat högljutt och snutit mig i halsduken. Nu undrar jag om filmen verkligen är så sorglig eller om jag har pms. Kanske en kombo.

För övrigt satt det en snubbe bredvid mig under filmen som hade på sig sin tjocka täckjacka hela filmen igenom. Ba svettas much?

Läser på Katrin Zytomierskas blogg:
Inte sitta som den där Papa De frugan och tramsa.

Och i en nanosekund så tror jag att hon pratar om en svärfar, innan det går upp för mig att hon menar Papa Dees fru.