Skräphögen

Jag kämpar mig just nu igenom Katedralen vid havet av den vackert namngivna Ildefonso Falcones. Jag snappade åt mig den på en flygplats då Sarah Waters senaste tegelsten var.. tja.. allt för mycket av en tegelsten för att släpa med sig. Flygplatser brukar ju ha ett ganska sorgligt pocketutbud. Det är liksom Mia Thörnblom, värdelös chicklitt eller värdelösa deckare. Man ba “hmm, jag tror jag tar mig ett nummer av the ever thrilling Dagens Industri och typ kör upp den i röven, för till och med det är mer litterär kvalle än någon jävla no-name som tror att coctails, Manhattan och dyra designerskor är alla ingredienser man behöver för en god roman”.

Så jag grabbade tag i Katedralen vid havet och kände att okej; Barcelona, medeltid, familjekrönika. Det har ialla fall potentialen att inte suga gigantiska elefantballar. Och nej, den suger väl inte direkt några ballar över huvud taget men snälla Ildefonso Falcones, måste varenda kvinnlig karaktär som över huvud taget dyker upp våldtas? Det är liksom som en odyssé av våldtäkter och ingen slipper undan. Är du en oskyldig tonårsflicka som blir bortgift? Du våldtas. Är du en liderlig tonårsflicka som njuter av männens blickar på din kropp? Du våldtas. Är du en kärlekstörstande 20-åring som vägrar gifta dig med någon annan än din styvfar, som du är hemligt förälskad i? Du våldtas. Horor, madonnor and everything in between – alla blir utsatta för minst en våldtäkt. Oftast fler. De enda som förskonats hittills är de sura, känslokalla adelsdamerna. Jag har visserligen 200 sidor kvar, så än finns det tid för de också!

Nu har det liksom kommit till en punkt där jag typ gäspar och känner att det inte är så intressant när någon kvinnlig karaktär blir utsatt för våldtäkt. Jag menar, pesten klarar Falcones av på typ 100 sidor. En mustig våldtäkt med tillhörande gråt, skam och förtvivlan sker kontinuerligt under bokens dryga 600 sidor. Okej för att medeltiden kallas för “the dark ages”, men kan det vara möjligt att det här är en normal våldtäktsratio? Jag är förvirrad.

I övrigt kunde jag inte låta bli att tänka på Carlos Ruiz Zafóns karaktär Fermín Romero de Torres i boken Vindens Skugga när jag tittar på omslaget av Katedralen vid havet. Jag tror att flera människor, speciellt sociopaten Fumero, vid flera tillfällen nämner att Fermíns namn låter som en tjurfäktares (underförstått: lite fånigt och högtravande). Jag själv tyckte att Fermín Romero de Torres är ett namn som ligger extremt väl i munnen, man vill liksom bräka på med sitt mest inbillade katalanska uttal och bara mysa. Sedan dök Ildefonso Falcones upp och jag känner att DANG vilket namn! De vet vad de gör, de där katalanerna, när de döper barn (och romankaraktärer).

Gud, medierådgivaren Paul Ronge gjorde min morgon i ett samtal på Nyhetsmorgon där han envist hävdade att det inte finns falska profiler på Facebook. Åsa Schwartz, som han debatterade med (med och med, han debatterade – hon verkade mest undra om han över huvud taget känner till Facebook), menade att till exempel så har ju många kändisar flera olika profiler varav en brukar vara autentisk. Det hade Paul “ingen erfarenhet av”, för “varför skulle man göra något sådant?”.

Jag vet inte om jag någonsin skådat ett tillfälle som krävde en puh-du-bum mer än detta. Känner mig plötsligt vid god vigör och på gott humör.

Istället för att flitigt fila på mina terminsplaneringar sögs jag in i ett tre timmar långt spelpass. Bioshock är precis sådär hjärtat i halsgropen-spännande och förkrossande tjusigt att innan man vet ordet av så är det mörkt ute och nio-filmen har börjat och det är nästan läggdags för oss skoltanter. Det känns alltid lika snopet.

Så går en dag från mitt liv och kommer aldrig åter, men jag fick åtminstone skjuta några genmodifierade zombies under tiden.

En del av mina elever är ju roliga (inte haha-roliga). Allt är verkligen svart eller vitt i deras värld. Om jag har en Ps3 och en lvl 80-gubbe i WoW så är jag automatiskt “en gamer” (deras ord, ej mitt, liksom please). Att jag knappt spelar på PS3:an och att jag inte är särskilt bra på WoW, det spelar liksom ingen roll. Det finns inte utrymme för slappspelande vuxna i deras värld. Du kan vara en sporadiskt spelande tonåring, men är du vuxen så har du två lägen: det ena där du förstrött undrar om man inte blir beroende av det där World of Witchcraft, och det andra där du typ syr egna Taurendräkter och håller en diet bestående av endast JoltCola.

Jag har försökt förklara att när tant växte upp så exploderade tv-spelsmarknaden och det fanns inte en käft i tants klass som inte ägde en liten grå Nintendobox. Eller okej. I min klass så hade tjejerna Nintendo och killarna Sega Megadrive. Gud vet vad som orsakade den märkliga uppdelningen. Men anynörd, man kom hem från skolan och sedan spelade man liksom Nintendo. Det var vad vi gjorde. Super Mario Bros, Iceclimber, Kid Icarus, Ducktales.. det var ett jäkla knattrande på våra små handkontroller och blåsande i spelkassetter som strulade. Det vore väl konstigt om man inte spelade ett endaste litet spel i vuxen ålder om man har ägnat hela sin uppväxt åt att få små pixliga gubbar att hoppa över gröna rör med köttätande växter i? Jag menar, jag läste supermycket när jag var liten och det slutar jag ju inte med bara för att jag blir äldre. Jag läser en annan typ av litteratur, men jag läser. Jag spelar andra typer av spel, men jag spelar.

Jag ska undervisa en grupp elever som läser Svenska som andraspråk. Toppen på alla sätt och vis, det är en lite grupp med supergulliga och lite truliga killar. Love them to bits. Jag tänker såhär: att vi ska arbeta tematiskt. Att vi väljer några teman, och arbetar med svenska utifrån de temana. Exempel: vi har tema Ilska i fem veckor. Då kanske vi läser en novell på temat, jobbar med nyhetsmaterial där ilska förekommer och skriver arga insändare. På så sätt kan vi hänga upp genrer och texttyper på de olika temana. Typ “hmm, vad är en insändare nu igen. Just det, det vi skrev när vi skulle vara arga på något”. Sedan kanske vi har tema whatever i några veckor, och läser en bok, skriver andra typer av texter, jobbar med ordkunskap kopplat till det specifika temat och så vidare.

Tyvärr tog det all min brain power att komma på denna idé, och nu ekar det bara tomt när jag försöker komma på bra teman att använda. Snela hjelp. Dom går i nian. Dom är tuffa. Dom har hjärtan av guld. Nu behöver vi teman som passar som handen i handsken, så att jag kan knuffa upp lilla gänget till G-nivå.

Åååååh lakritspuuuuuck?, originally uploaded by Skraphogen.

Hmmm.

Man köper en lakritspuck och ba ååååååh lakritspuuuuuuuuuuuck. När man kommer hem lägger man den i frysen medan man lagar mat, och hela tiden tänker man ååååååh lakritspuuuuuuuuuuuck. Efter maten hasar man ut i köket med förväntan lysande i ögonen. Fortfarande tänker man åååååh lakritspuuuuuuuuuuck. Sedan ser man att man glömt stänga frysen när man lade in glassen och den lilla lakritspuckpåsen innehåller numer något gojsigt och mjukt.

Då lägger man försiktigt tillbaka lakritspucken och hoppas på att den kanske fryser till igen, i rätt form och så. Sedan håller man tummarna. Hårt.

Nu är terminen officiellt igång och jag är officiellt fast anställd och har 10 mentorselever varav en typ är blivande Trenchcoat Mafia. Hujedamig. Har belägrat en förhatlig Dell-dator i arbetsrummet och börjat fila på terminsplaneringar. Har en ny kollega med världens galnaste hår. Har världens sämsta schema och en skitful gul lärarkalender.

Let the läsår begin!

WoW:ar på väg till WoW.

Blott ett glas från loungen., originally uploaded by Skraphogen.

Efter två dagars extremt effektiv detox har jag tagit till glaset igen. Sitter omgiven av feisty förortstjejer som pratar om arabiska killar med borderline och två kostymklädda män från valfri mellansvensk stad som kollar över en powerpointpresentation om vindkraft. Kill me now.

Sneglar upp mot SJs VIP-lounge och förbannar min arbetarklassbakgrund som får mig att tro att jag inte är välkommen där, trots min 1 klassbiljett.

En av vindkraftmännen äter en mozzarellaciabatta med Parkinsonsdarriga händer. Jag trivs bättre här. Skål!

(Ja, jag har bara leopardmönstrade kjolar och klänningar på mig)