Skräphögen

På listan över saker jag helst inte vill möta när jag vinglar hem genom förortsmörkret placerar sig definitivt “Medelålders man som plötsligt stannar vid en dunkel dunge för att byta om till beige trenchcoat” väldigt högt upp. Typ topp 3, minst. Så ta det inte personligt att jag började pinna på i hysterisk fart, höll mobilen redo i ena handen och nycklarna i Wolverineposition i andra handen, du medelålders man som plötsligt bestämde dig för att stanna vid den dunkla dungen på Erik Segersälls Väg och byta om till beige trenchcoat vid ett-tiden i natt.

Kalla mig loco, men jag har någon sorts idé om att eftersom jag prackar på mina elever obligtorisk läsning i tid och otid så borde jag ta mig tiden att läsa de böcker mina elever svärmar för. Allt det här är ju naturligtvis för att bla bla bla pedagogik bla bla mötas bla bla närma oss litteratur med delade perspektiv, ni fattar. Grejen är ju att topp två populäraste böcker bland mina elever  är Snabba cash och Twilight-serien, vilket i ärlighetens namn är titlar som jag inte känt mig sådär assugen på.

Men rätt ska vara rätt och när en kille i 9:an höll ett långt brandtal om hur överjävla bra Snabba cash är och sedan erbjöd mig att låna hans eget exemplar så kände jag att “okej då, kör i vind. Låt oss få detta överstökat en gång för alla”. Så jag lånade den.

Liten parentes: eleven ba “jag har den på pocket, jag har fått den av min syrra som jobbar på Pressbyrån, göööva det är bra med en syrra som jobbar på Pressbyrån då kan man få billigare pocket JAGÄLSKARDENHÄRBOKENSOMJAGFÅTTAVMINSYRRAPÅPRESSBYRÅN”. Så får jag boken, öppnar den och ser ett illgrönt klistermärke på insidan av pärmen. Stämpeln på klistermärket är överstruken och istället har eleven fyllt i sitt namn. Jag är dock inte blindare än att jag kan se att det han maniskt strukit över med bläckpenna är skolbibliotekets stämpel. Hittar en likadan överstruken klisterlapp i slutet av boken. Klisterlappen med streckkod på bokens baksida är bortpillad, dock sitter klisterlappen med de avslöjande bokstäverna Hc kvar på ryggen. Nu ska jag sluta använda ordet klisterlapp, ville bara dela med mig av denna bihistoria. Slut på parentes.

Okej, det jag skulle komma till var följande: Jag har hunnit 45 sidor in i den här superrafflande boken och jag vet i ärlighetens namn inte om jag kommer orka hålla ut de sista 430 sidorna. Jag menar, är det konstigt att mina elever inte kan förstå innebörden i en mening som består av huvudsats + minst en bisats om det här är deras föredragna litteratur? Så många korta meningar och alla dessa jävla kolon! Jag blir tokig! Min misstanke om att Jens Lapidus alster nog passar bättre i serieformat bekräftas för varje stympad nominalfras jag utsätts för. Funderar allvarligt på att göra en s.k “elev”. Dvs, kolla på filmen och låtsas som om jag har läst boken när jag blir förhörd.

Måndag kväll, sängen. Sambo leker med rymdapp på iPad. Jag kollar bloggar.

Sambo: -“I didn’t know you can’t see Neptune with your eyes.”

Jag: -“Huh?”

Sambo: -“I didn’t know you can’t see Neptune or Uranus with your eyes.”

Jag: -“Oh I can see Uranus with my eyes, believe me.”

Sambo: -“Oh very mature…”

*tystnad*

Sambo: -“Uranus is blue.”

Nu är det tre veckor till sommarlov.

Tre veckor.

(eller okej, fyra om man räknar veckan efter alla elever dragit och vi sitter kvar och stirrar tomt på pappershögar som liksom måste bli av någonstans)

Det var ju populärt sist när jag presenterade några ur sammanhanget lösryckta citat ur elevrecensioner, så varför inte göra en repris?

En mycket ambitiös elev i nian har skrivit en i stort jävligt grym recension av Da Vinci-koden. Problemet är bara att eleven läser så mycket böcker (kärt problem, jag vet) att hon aldrig nöjer sig med enkla satser och ord, hon vill alltid veta vad den “svårare” synonymen är och bygger satser långa som Nilen för att uppnå samma litterära kvalitet som sina förebilder. Ibland lyckas det, ibland inte, kan man väl säga.

Själv finner jag mig härligt upprymd över följande passage som beskriver Robert Langdons första besök på Louvren:

“Omedveten om det riktiga skälet till det brådskande upphovet av honom, följer han efter genom Louvrens ödsliga gifflar.”

Visade det här för min kollega som ba “eh, gifflar…är inte det…”, jo just det BRÖD. Visserligen rätt franskt bröd, men att Louvren skulle vara uppbyggt av just gifflar … analyze that, Robert Langdon!

Min mamma berättade igår att mormor en gång gick på bio och såg en film som var så rolig att hon skrattade käken ur led. Hennes kompis fick liksom slå till henne i ansiktet mitt under pågående film för att få käken på plats igen. Tyvärr kom mormor aldrig ihåg vad det var för film hon sett den gången och eftersom lilla mormor inte är i livet längre kommer vi aldrig få reda på det heller. Jag och mamma var rörande överens om att det är helt orimligt irriterande. Hur kan man skratta så mycket att hela jävla käken hoppar ur led och sedan inte komma ihåg vilken film det var man såg? Hur är det möjligt? Mormor! Snälla skicka en ledtråd, ty vi undrar så.

Önskar att jag var helt skrupelfri, då skulle jag nämligen posta lite bilder jag hittade i ett Facebookalbum som jag trodde skulle inhålla bilder från den Sataday night som jag skrev om i förra inlägget. Eller ja, albumet innehöll ju bilder från sagda kväll, bara kanske inte de bilder jag väntat mig. Albumet är upplagt av en av kusinens killkompisar och han har döpt det till typ “Bekki’s 21st!!!” så jag ba “okej soft” och tänkte få se lite bilder på the spray tan och naglarna och tungpiercings och drinkar blandade i glasbaljor typ.

Vad jag får se:

• en (1) bild på personen albumet är döpt efter
• fem bilder på hennes tjejkompisar i olika konstellationer
• 25 bilder på fotoalbumets upphovsman och hans mates som barbröstade och tribaltatuerade står och spänner sig ute på bakgården, bärandes illasittande jeans och ohemula mängder hårgelé.

Alltså på en bild står de alla tre och försöker se heterosexuellt heta och barbröstade ut och de ser liksom ut som tre jävligt felknullade hobbitar som ska på raveparty i Mordor bevakade av teamet bakom Ibiza Uncovered.

Kan folk bara sluta skaffa barn med sina syskon?

Luften har helt gått ur mig. Nationella prov, utvecklingssamtal och samhällets jävlighet har alla bidragit till att jag dels scrollar Platsbanken efter heltidstjänster som eremit, dels bara kommer hem – slänger mig i soffan – spelar Sim City tills jag är alldeles yr. Kort sagt: livsglädjen är inte direkt en konstant just nu.

Det som håller mig uppe är typ min killes chav-kusins ashärliga Facebookliv. Hon har precis gjort slut med sin kille igen (han har pissgult hår och ser fah real 100% utvecklingsstörd ut) och ägnat mången statusuppdatering åt detta. Även om jag sörjer det faktum att jag inte kommer få se fler bilder på honom läsandes NUTS Magazine (med topprubriken: Britain’s Sexiest New Boobs) på tåget till Blackpool, så kanske det är lika bra i längden, tänker jag. Min kille ba “qué?” och hänger inte alls med i svängarna. Men hon får mig liksom på bra humör. Inte på ett cyniskt sätt utan liksom bara.. för att hon är så rolig. Ibland lite omedvetet, men är det förbjudet eller? Hennes senaste briljanta status, direkt sammankopplad med hennes stundande födelsedagsparty är:

Last shift tomoro can’t wait ……….. Wednesday – eyebrow wax…….. Thursday – facial……… Friday – spray tan ……… Sataday – nails done ……… Sataday night – PARTY !!!!!!! Eeeeeekkk excited !!!!!! Xxxx:) < 3 xx

Fullspäckat schema liksom! Eyebrow wax, facial, spray tan och nails, allt på en vecka! Och sen ba sataday night I feel the air is getting hot, like you baby (sataday, sataday night, sataday night..) *ler Whigfield*