Skräphögen

Okej, kul dessutom att min kille försökte övertyga mig om att “a pint would straighten you out” när jag sitter med gamnacke och blänger på min jävla pizza. Hans kompis tillade uppmuntrande att jag ju på det viset kunde “push the hangover off ’til school starts again in August”.

Det är intressant hur snabbt man faller ner i semesterdekadensen ändå. Ena dagen vaknar man för att nervöst titta på mobilens alarmfunktion helt i onödan, andra dagen kalvar man upp en halvtuggad tjockkorv runt hörnet på Liljeholmens tunnelbanestation klockan halv tre på morgonen.

Vandrade hem i kvällssolen bärandes på en bakfyllepizza jag inte mäktat med under matchen England- Tyskland och således fått med mig i take away-kartong när mannen som igår entusiastiskt hällde i mig champagne som om världsekonomin hängde på det ringde. Han satt och drack vino inför kvällens eskapader och undrade om inte jag skulle ta och hänga på. Det värsta är att jag i en nanosekund funderade på att tacka ja till detta vansinniga erbjudande. Sedan påminde sviterna av korvspyan mig om mitt faktiska fysiska tillstånd och jag avböjde med ett bestämt nej.

Nu, lagom till att man själv går på sommarlov och det pustas och frustas om hur lyxigt det är, så vill jag skänka en tanke till alla de elever för vilka sommarlovet är en flera månader lång plåga. För även om vi kommer ihåg tiden vi spenderade i högstadiets korridorer som vidrig så finns det de tonåringar vars hemförhållanden är än vidrigare och för vilka skolan är en plats där man får vara ifred, vara sig själv, vara tonåring, i åtta timmar om dagen. Vi kan väl tänka lite på dem?

Nu har jag sagt hej då till alla mina svingulliga nior och känner mig lite :C i hjärtat. Sedan läste jag en konversation emellan två av dom på Fejan och kände mig ^_^ igen. Konversationen rör ett bildspel med bilder från balen som den ena eleven satt ihop och presenteras här med viss tolkningshjälp för er som inte umgås så mycket utanför surdegskretsar:

Elev A: hahahahaha vf la du nt när ja schtekte med min don perignon ["varför tog du inte med en bild när jag visade min häftiga flaska champagne", reds. anm.]

Elev B: hahaha * Dom Pérignon, annars.

Elev A: ja hade kopia broshan

Sitter på balkongen och rättar de allra sista elevtexterna för terminen. Åttorna har skrivit resonerande/argumenterande uppsatser på teman som “Att förlora en vän” och “En förebild i mitt liv”. Ni fattar galoppen. Man känner ändå att texterna som skrivs på det första temat bär en märklig air av det faktum att vi precis skrivit mordspäckade deckare. Bevisföremål 1a:

Att förlora en vänn kan också vara så att den personen är död. Det är då ens hjärta spricker och aldrig repar sig. Om det är ens eget fel att tex ens kompis dog så slutar det ofta med att man själv tar själv mord. Men om det är så att hen blev mördade så brukar man försöka hitta den personen och hämnas, vilket ofta leder till att man själv dör. Men om kompisen tar självmord så brukar den personen inte kunna leva utan sin kompis. Så det slutar ofta med att man tar självmord. Det inebär att man följer efter sin vän in i döden.”

Summa summarum: håll tummarna för att era kompisar inte dör. Det slutar tydligen alltid med att man själv stryker med.