Sovjetstaten

Från Sovjetstaten till alla på andra sidan gränsen önskar vi er Новым годом!

Skambakis på jakt efter vätska gick jag igår på Deli de Luca, en variant av 7eleven här i Norge, och fräls min Gud, någon på inköpsavdelningen har köpt in Julmust, dessutom Apotekarnes. Prisad vare herren! Vem vill mig så här gott?! Har Sovjetstaten öppnat sina gränser?

För mig är hamburgerdressingen till hamburgare en smak. Den skal skal tillföra något till min upplevelse av bespisningen av burgaren. MAX och de amerikanska drakarna har sina egna karaktärsdrag i smaken som ett signum på att man vet var man sitter och snabbt trycker i sig maten. I Sverige så har även de små ställena, grillkioskerna, dressing som smakar som man förväntar sig – hamburgerdressing helt enkelt. Inga konstigheter med det. I Norge så har jag från första stund förundrats över dressingen de splattar på hamburgarna. Köper man dressingen i butiken så är innehållet ungefär det samma som i grillkiosken, men alltid med En gemensam nämnare – DILLEN. For fuck sakes fuck! Vad har dill med hamburgare att göra? Sen envisas de också att använda isbergssallad istället för vanlig grönsallad, vilket i sig ökar äcklighetsfaktorn. Skärpning!

Brist på självdistans är nästan alltid lika kul. Folkdräkt är alltid kul – därför är 17 maj en höjdare, massive overdose of folkdräkt. Titti Nordberg, har lagt ut ett klipp av sig själv där hon promoterar, ja på något sätt sig själv, sin bok Manpower och en “raplåt”. Att kalla hennes introduktion och texten i “raplåten” något osammanhängande är snällt. Jag har en misstanke om att hennes bok om statens chipsövervakning går i samma spår. Jag ska inte vara mer kritiskt än så. Hon pratar rätt bra för sig själv.

I Sverige hade vi Eddie Meduza på 80-talet, då som nu mest representerad bland raggarna. I Norge ligger man 10-20 år efter i utvecklingen av det mesta. Musikmässigt är det Bjørn Hellfuck med “Krabbeklo” som är hetast på norsk statlig radio med NRK P3 i spetsen. I Krabbeklo sjunger de om att åka med “danskebåten”, vår motsvarighet till finlandsfärjan. Romantik, och tack statlig radio för att en viss procent måste bestå av lokalt innehåll. Det berikar oss. Lägg speciellt märke till, svårt att låta bli, sångarens förmåga till att låta skitnödig genom hela låten.

Det var bestämt lasagnelördag där hemma. En rätt som inte kräver mycket mer än lite tid för att få till det – och rätt ingredienser. Jag står i butiken och har:
köttfärs (check)
ost (check)
lasagneplattor (check)
mozarella
bechamell
tomatsås (check)
tomater (check)
lök (check)
öl (check)

Efter ett varv i butiken så har jag inte hittat mozarella eller bechamel. Jag bestämmer mig för att ta personalen till hjälp och frågar första bästa, en ung och relativt fräsch pojke,
- var har ni bechamelsås?
- be, hva sa du for noe?
- bechamelsås, till lasagne, en vit sås …

Pojken ser ut som att han ställts inför finalfrågan i kvitt eller dubbelt i ämnet Dostojevskij. Pannan rynkar sig och han skjuter fram underkäken till ett underbett och ser verkligen ut att tänka … varför gör han så? Ser han ut så på varje lektion så har snubben det inte lätt på skolan. Det är påtagligt tyst i två och en halv sekunder och jag beslutar att svaret inte kommer från underbettet, så jag avslutar artigt med
- det går bra, jag kollar runt lite.

Jag hittar en äldre dam med samma uniform som underbettet. Perfekt …
- hej, ursäkta, var har ni bechamel och mozarella?
- bekamel? (man uttalar det bekamel i Sovjetstaten)
- ja, vit sås till lasagne
- bekamel bekamel bekamel, upprepar damen, mest för sig själv. Jag känner ett sting av oro och avbryter.
- jag kan ta det senare, var har ni mozarellan?
- den er der borte i ferskvaredisken.
- tack

Jag går bort och drar en snabb check i disken, no mozarella! Frågar en tjej på runt 27 vintrar i vit färskvarudiskrock med tillhörande löjlig vit liten näthatt.
- mozarella?
- mozarellan ligger der, och pekar på något som jag snabbt identifierar som gorgonzola.
- hmm, nej, det där ser faktiskt ut som gorgonzola, säger jag med en överraskande artighet.
- åh?
Sa hon verkligen, åh?,?
- mo, mozarella, en ost som man har i sallad, eller på pizza, eller …
- vi har reven pizzaost der borte i kjøldesken.
- jag vill ha mozarella, inte pizzaost, har ni det?
- det ser ikke sånn ut, mulig det er slutt.
Känner på irritationen. Hur förtjänade hon egentligen den där löjliga lilla färskvaruhatten som sitter på hennes skalle?

Jag pröjsar det jag har och kör vidare till nästa matbutik. Bingo, one more down, mozafuckringrella (big check). Men bechamel, big nono. Inte heller på butik nummer två verkar de känna till begreppet vit sås till lasagne. Alla goda ting är tre så jag ger en butik till chansen, vi är nära mål.

Min fyraåring börjar tröttna rejält på sin farsa. Det gnälls från baksätet, och från mig i framsätet. Jag förbannar norsk matkultur och svär resten av vägen till den trejde butiken. Här börjar jag tro att norsk butikspersonal är klonade. Underbettet möter mig en gång till, inte snubben från första butiken, men samma underbett. Han visar mig till en del i butiken jag medvetet passerat allt för många gånger. Delen som delar plats med lasagneplattor, tomatsåser i olika varianter; med vitlök, basilika, vitlök och basilika och så vidare, och andra pastarättstillbehör. Han pekar på lasagnemix. En torrpulvermix som ska blandas med mjölk och vatten. Jag tackar för mig, tittar ned på min dotter och säger att det inte blir lasagne idag.

Jag vet att bechamel är en av de lättaste ingredienserna att laga från grunden. Provokationen över att inte hitta ingredienser till en lasagne tar över. Tre butiker och jag lyckas inte skrapa ihop allt som ska till. Hade jag varit en kvällsblaska så hade jag blivit utsatt för en matkulturchock.

Som alla andra i Sverige så är jag uppväxt med lunch på skolan, alltså varm lagad mat. Jag tänkte aldrig över kostnad och mina föräldrar nämnde aldrig att det började tryta i kassan när det gällde skollunch – eftersom min lunch redan var betald genom skatter. På skolan hade jag favoritluncher, och hatluncher. När jag var 11 år flyttade min familj långt norrut. Där var den största lunchhiten Palt. Till dagen idag skulle det fortfarande ligga högst på listan. Jag kan inte säga att våra paltrace var av positiv art för den resterande skoldagen. Däremot så hatade jag blodpuddingen djupt och innerligt. När jag många år senare jobbade som elevassistent på ett högstadie, tyckte jag att all lunch var ok. Jag uppskattade helt enkelt det geniala med en enkel varm skollunch. Jag började till och med gilla mattanterna.

Ska vi tala om kulturskillnader Sverige v/s Norge så är skollunchen och lunchen en stor sådan. Jag har ett barn som är i dagisåldern. Varje morgon stiger jag upp och gör matpakke till henne. Frukost och lunch. Jag känner folk här i Norge som käkat samma lunch i 16 år. Genom hela skoltiden så bredde föräldrarna mackorna med leverpastej, brunost och jordgubbsylt. Alltså, en macka med leverpastej, en macka med brunost och så “dessertmackan” med jordgubbsylt. Varje. Dag. I. 16. År! Varje dag i 16 år. Saken är den att de alltid käkar mackor. Första gången jag åt affärslunch i Norge var för snart 7 år sedan, jag bodde inte här då, men ödets ironi hann ifatt mig. Det var nästan chockartat, men vi kom till en mackbuffé. Jag säger inte att det är det värsta i världen. Men som svensk har jag vant mig vid att käka varm mat varje lunch. Möjligen hänga på sushibuffét en timme. För mig är en macka paus. Man stannar till och trycker i sig en macka.

Jag har tänkt en del på det här. Och tänkt på min dotter i allt detta. Hur ska jag kunna motivera henne att plåga i sig mackor i 16 år? Jag märker redan att motivationen sviktar när jag plockar upp henne runt halv femsnåret och ser att det ligger 3 av 3 möjliga mackor kvar i hennes matbox. Jag varierar pålägget med allt utom Nugati (minns inte vad det heter i Sverige). Till mackorna får hon alltid en yoghurt, en till två frukter varierande beroende på säsong och en morot. Det är extra kalas när vi käkat våfflor eller pannkakor dagen före, då smyger jag med ett par av dem. Men fuck så tråkigt det är med matlåda. Av och till så tryter min fantasi och jag drabbas av det dåliga samvetet. Det har gått så långt att jag plockat fram pepparkaksformarna. Numer består hennes lunch av stjärnmackor, blommamackor, hjärtmackor, gubbemacka och kärringmacka. Skulle jag varit analytiker hade jag blivit glad av den positivt stigande förbrukskurvan. Pepparkakformsmackorna är en hit.

Jag har inte tänkt gå in på det politiska mer än att den norska staten, som har ett JoakimvonAnkapengaberg på i runda tal 2000 miljarder, inte tänker ge sina barn varm skollunch. Det har varit upp som sak i många val. Löften har kommit och gått. Staten har kommit fram till att att man i vissa fall kan servera en frukt. Big ups!