Norsk matkulturchock del 1
sovjetstaten | 11 december 2009
Det var bestämt lasagnelördag där hemma. En rätt som inte kräver mycket mer än lite tid för att få till det – och rätt ingredienser. Jag står i butiken och har:
köttfärs (check)
ost (check)
lasagneplattor (check)
mozarella
bechamell
tomatsås (check)
tomater (check)
lök (check)
öl (check)
Efter ett varv i butiken så har jag inte hittat mozarella eller bechamel. Jag bestämmer mig för att ta personalen till hjälp och frågar första bästa, en ung och relativt fräsch pojke,
- var har ni bechamelsås?
- be, hva sa du for noe?
- bechamelsås, till lasagne, en vit sås …
Pojken ser ut som att han ställts inför finalfrågan i kvitt eller dubbelt i ämnet Dostojevskij. Pannan rynkar sig och han skjuter fram underkäken till ett underbett och ser verkligen ut att tänka … varför gör han så? Ser han ut så på varje lektion så har snubben det inte lätt på skolan. Det är påtagligt tyst i två och en halv sekunder och jag beslutar att svaret inte kommer från underbettet, så jag avslutar artigt med
- det går bra, jag kollar runt lite.
Jag hittar en äldre dam med samma uniform som underbettet. Perfekt …
- hej, ursäkta, var har ni bechamel och mozarella?
- bekamel? (man uttalar det bekamel i Sovjetstaten)
- ja, vit sås till lasagne
- bekamel bekamel bekamel, upprepar damen, mest för sig själv. Jag känner ett sting av oro och avbryter.
- jag kan ta det senare, var har ni mozarellan?
- den er der borte i ferskvaredisken.
- tack
Jag går bort och drar en snabb check i disken, no mozarella! Frågar en tjej på runt 27 vintrar i vit färskvarudiskrock med tillhörande löjlig vit liten näthatt.
- mozarella?
- mozarellan ligger der, och pekar på något som jag snabbt identifierar som gorgonzola.
- hmm, nej, det där ser faktiskt ut som gorgonzola, säger jag med en överraskande artighet.
- åh?
Sa hon verkligen, åh?,?
- mo, mozarella, en ost som man har i sallad, eller på pizza, eller …
- vi har reven pizzaost der borte i kjøldesken.
- jag vill ha mozarella, inte pizzaost, har ni det?
- det ser ikke sånn ut, mulig det er slutt.
Känner på irritationen. Hur förtjänade hon egentligen den där löjliga lilla färskvaruhatten som sitter på hennes skalle?
Jag pröjsar det jag har och kör vidare till nästa matbutik. Bingo, one more down, mozafuckringrella (big check). Men bechamel, big nono. Inte heller på butik nummer två verkar de känna till begreppet vit sås till lasagne. Alla goda ting är tre så jag ger en butik till chansen, vi är nära mål.
Min fyraåring börjar tröttna rejält på sin farsa. Det gnälls från baksätet, och från mig i framsätet. Jag förbannar norsk matkultur och svär resten av vägen till den trejde butiken. Här börjar jag tro att norsk butikspersonal är klonade. Underbettet möter mig en gång till, inte snubben från första butiken, men samma underbett. Han visar mig till en del i butiken jag medvetet passerat allt för många gånger. Delen som delar plats med lasagneplattor, tomatsåser i olika varianter; med vitlök, basilika, vitlök och basilika och så vidare, och andra pastarättstillbehör. Han pekar på lasagnemix. En torrpulvermix som ska blandas med mjölk och vatten. Jag tackar för mig, tittar ned på min dotter och säger att det inte blir lasagne idag.
Jag vet att bechamel är en av de lättaste ingredienserna att laga från grunden. Provokationen över att inte hitta ingredienser till en lasagne tar över. Tre butiker och jag lyckas inte skrapa ihop allt som ska till. Hade jag varit en kvällsblaska så hade jag blivit utsatt för en matkulturchock.
Jag vet inte jag, men att klaga över att det inte finns färdig bechamelsås tycker jag mest verkar fånigt. Varför i hela friden skulle man köpa sådan sås färdig (och – om man vill vara lite evangelist – proppa i din dotter en massa E-nummer) när den tar mindre än tio minuter att göra själv?
Att det inte finns mozarella är värre, men faktum är att det är rätt få länder som har så brett matsortiment som Sverige. Vi har ju å andra sidan inte så mycket egen mat, utan nästan allt vi äter kommer från andra kulturer.
Försök komma hit till Frankrike och hitta något som inte är franskt… det är helt omöjligt. Feta-ost, thaimat, texmex och liknande finns knappt alls och kostar sju gånger så mycket som hemma.
Angående E-nummer tror jag inte att bechamel är klassens värsting.
Kombon dåligt utbud och okunskap bland personal är ibland otroligt frustrerande. Vet man inte ens vad bechamel eller mozarella är så borde man ha längre uppläringstid eller spendera mer tid på lagret.
Jag misstänker att Frankrike och Norge är ungefär lika protektionistiska = frustration. Skillnaden mellan länderna när det gäller kulinarisk kultur – många många mil!
Håller med fransyskan, varför inte laga bechamelen själv, hade bog gått bra mycket snabbare än att köra runt till en massa affärer… Och den där mixen var säker lika bra som vilket halvfabrikat som helst ;)
Annars håller jag med dig, den attityden som hon i färskvarudisken hade har jag också stött på i Norge, helt sjukt… Och visst är det svårt att få tag på det man är van vid hemma.
Jag har all sympati, tycker själv att det har blivit hanterligt att göra lasagne efter att jag upptäckt både färska lasagneplattor och färdig bechamelsås. Men: sist testade jag att använda den färdiga ostsåsen från kelda istället, och det blev faktiskt godare. Tyckte jag. Har de färdig ostsås i Sovjetstaten?
Nope, no färdig ostsås från Kelda, men den är bra!
Känner verkligen igen mig! Letade efter hummerfond… Ingen visste vad det var. Eller smaksatt kokbar crème fraiche. Finns inte heller.
[...] lägger till en tidsresa i mataffären: Norska livsmedelsaffärer betraktar mozzarella, bechamelsås och andra ursvenska stapelfödor som [...]
Ja – några månader efter…men jag har nyss upptäckt bloggen. Senast förra veckan skämtade jeg lite löst om den norska matkulturen som jag i alla fall prisade före Gulag. Direkt åker man på mothugg och avkrävs ett svar, helst akademiskt – det ska ju kunna bevisas. Förklarar stilla att det är svårt att förklara, man måste uppleva det och jag som bott i båda länder kanske är mer lämpad att ha en åsikt i frågan. -Hva har dere bidratt med til den gastronomiske (det var inte det ordet han/hon använde såklart, ordet är lika okänt här bland gemene man som…typ ordet inkommensurrabilitet bland grabbarna på verkstan) verlden da? -Ja jag kan erkänna att vi kanske inte har exporterat det svenska köket ut i världen men det är inte det jag pratar om! Jag menar en öppenhet inför nya smaker, viljan att vidga vyerna. Man kan egentligen ganska lätt avrätta en sån här diskussion men den är så pass vass att det kan bli sura miner då norsken om han är normalbegåvad, borde fatta vinken. Det är så enkelt som: Jämför en norsk standardbutiks kryddhylla med en svensk dito. Curry är det mest exotiska du finner. Sen har jag för mig, men man inte ta mig på orden där, att en svensk normal butik innehåller ungefär tre gånger så många artiklar jmf med en norsk. Nåja, jag väntar i spänning på det jag kallar “det stora genombrottet” den dagen vet jag att nu…nu händer det! Det är den dagen jag ser en Heinz ketchup hos en norsk vän. Idun`s monopol på det norska ketchupmedvetandet er brutet. Snart 10 år i landet..and counting…
Herregud, Fransyska. Var någonstans i Frankrike bor du? I Alperna över 3000 meters höjd?
När jag är i Sverige ibland känns det som att komma till den gastronomiska permafrostens land. Och om det blir något undantag i den gastronomiska ödemarken så ska man blanda allt på en gång. Sött, surt, salt, socker, frukt och jag vet inte vad i en stackars kötträtt. Som sen minst av allt smakar kött.
Hemma hos oss (i Frankrike) har vi på marknaden en grek med både femton sorters oliver i lösvikt (plus några till), en portugis med diverse olika underliga portugisiska saker mm. Vi har minst tre sushi-butiker inom gångavstånd. Vi har två minuter till bageriet (det närmaste) – ingen skulle komma på iden att äta bröd från igår. Diverse thailändska och kinesiska butker. Etc etc. (Nej vi bor inte i centrala Paris)
När jag kommer till Sverige så finns ICA och Konsum (nej visst, Coop). Med samma mat; vissna sallader, ledsna grönsaker, fläskkotletter och mera fläskkotletter, färdig-marinerat, färdig-rökt, färdig-tuggat (i alla fall nästan), men väldigt lite färskt, fint och smakrikt. Allt i plast. Eller djupfryst Och allt ska vara billigare än billigast hellre än gott.
Men jag håller med. Varför i hela fridens namn köpa béchamelsås? Onekligen ett tecken på gastronomisk utarmning.
Det kanske blev en blodig biff med hemrörd béarnaise istället?