I brödnationen Norge menar man att man är brödbakare av rang. Mitt tips är att se i en annan riktning än rätt upp i det egna arslet för lite insikt och inspiration till brödhyllorna.

Jag har haft två snubbar från Litauen som bistått mig med totalrenoveringen av nya lyan. Tänk att det skulle så lite till för att man skulle känna sig lite manligare. En fet vinkelslip mitt på golvet och två stora snubbar som vet hur man hanterar den. Själv står jag för det rent konstnäriska och chefar över penseln. Jag har så klart tagit chansen att testa vinkelslipen. Den är omutbar. Den gör runt 5000 varv i sekunden. Den låter högt. Den är våld!

Jag är en av de där grabbarna som har tummen väldigt centralt placerad i handen. Mina hantverkarfärdigheter stannar vid att sätta upp en tavla eller dra en antennkabel mellan vägg och TV. Nu har jag tre veckor på mig att renovera vår nya lya. En utmaning, helt klart. `Nuf said! Det innebär att mitt fokus ligger i hammaren och mina smekningar över tangentbordet får vänta till en eventuell byggkulturkrasch uppstår, bare with me. Jag kan avslöja att här i Norge så valde man att på 70-talet ta bort i stort sett all centralvärme och ersätta det med el. Briljant drag. Det har fört till att jag köpt in en klassisk svensk kakelugn till lyan. Uppdaterar med bild när den står klar i biblioteket. Til then comrades!

3600 kr rätt i soporna. Well, jag får skylla mig själv. I det sista har jag kört genom tunneln ganska ofta. Jag vet var kameran sitter. I en lång nedförsbacke. Enda sättet att hålla hastigheten är att sitta och pumpa med bromsen. Jag satt förmodligen och sjöng för full hals som jag brukar när sitter själv i bilen, och missade helt enkelt vad hastigheten var. *BLIXT!*.

Men jag har inte tänkt lägga mig flat i det här. Varje gång jag har kört in i tunneln så har jag försökt hitta en skylt som ska tala om för mig vilken hastighet som gäller i tunneln. Den existerar inte. Den står säkert en bra bit tidigare längs vägen.

Det var så jag började det här inlägget. Kaxigheten rann av mig rätt snabbt när jag läste följande längre ned i brevet:
“Ifølge opplysninger politiet innhentet, innehar De ikke førerett for denne motorvogngruppen. Dersom dette medfører riktighet, og De var fører da bilen ble fotografert, vil saken bli anmeldt og behandlet som en ordinær straffesak.”

En snabb titt på mitt körkort. Det gick ut för tre veckor sedan. Ödmjukheten lägger sig över mig som ett brustet ögonbryn och mitt skrik om dålig norsk skyltning tystnar i takt med att irritationen över min egen dumhet stiger i sinnet. Give ‘em hell blev en relativ antiklimax. Nu ser bötern ut att gå från 3600 sura kr, till +++!

Hade jag bott i Sverige så skickar de ut ett brev om förnyelse av körkortet. Utvandrar man så får man sköta sig själv. Fair and square. Men hur ofta tittar man på körkortet och tänker på när det går ut?

Det var bestämt lasagnelördag där hemma. En rätt som inte kräver mycket mer än lite tid för att få till det – och rätt ingredienser. Jag står i butiken och har:
köttfärs (check)
ost (check)
lasagneplattor (check)
mozarella
bechamell
tomatsås (check)
tomater (check)
lök (check)
öl (check)

Efter ett varv i butiken så har jag inte hittat mozarella eller bechamel. Jag bestämmer mig för att ta personalen till hjälp och frågar första bästa, en ung och relativt fräsch pojke,
- var har ni bechamelsås?
- be, hva sa du for noe?
- bechamelsås, till lasagne, en vit sås …

Pojken ser ut som att han ställts inför finalfrågan i kvitt eller dubbelt i ämnet Dostojevskij. Pannan rynkar sig och han skjuter fram underkäken till ett underbett och ser verkligen ut att tänka … varför gör han så? Ser han ut så på varje lektion så har snubben det inte lätt på skolan. Det är påtagligt tyst i två och en halv sekunder och jag beslutar att svaret inte kommer från underbettet, så jag avslutar artigt med
- det går bra, jag kollar runt lite.

Jag hittar en äldre dam med samma uniform som underbettet. Perfekt …
- hej, ursäkta, var har ni bechamel och mozarella?
- bekamel? (man uttalar det bekamel i Sovjetstaten)
- ja, vit sås till lasagne
- bekamel bekamel bekamel, upprepar damen, mest för sig själv. Jag känner ett sting av oro och avbryter.
- jag kan ta det senare, var har ni mozarellan?
- den er der borte i ferskvaredisken.
- tack

Jag går bort och drar en snabb check i disken, no mozarella! Frågar en tjej på runt 27 vintrar i vit färskvarudiskrock med tillhörande löjlig vit liten näthatt.
- mozarella?
- mozarellan ligger der, och pekar på något som jag snabbt identifierar som gorgonzola.
- hmm, nej, det där ser faktiskt ut som gorgonzola, säger jag med en överraskande artighet.
- åh?
Sa hon verkligen, åh?,?
- mo, mozarella, en ost som man har i sallad, eller på pizza, eller …
- vi har reven pizzaost der borte i kjøldesken.
- jag vill ha mozarella, inte pizzaost, har ni det?
- det ser ikke sånn ut, mulig det er slutt.
Känner på irritationen. Hur förtjänade hon egentligen den där löjliga lilla färskvaruhatten som sitter på hennes skalle?

Jag pröjsar det jag har och kör vidare till nästa matbutik. Bingo, one more down, mozafuckringrella (big check). Men bechamel, big nono. Inte heller på butik nummer två verkar de känna till begreppet vit sås till lasagne. Alla goda ting är tre så jag ger en butik till chansen, vi är nära mål.

Min fyraåring börjar tröttna rejält på sin farsa. Det gnälls från baksätet, och från mig i framsätet. Jag förbannar norsk matkultur och svär resten av vägen till den trejde butiken. Här börjar jag tro att norsk butikspersonal är klonade. Underbettet möter mig en gång till, inte snubben från första butiken, men samma underbett. Han visar mig till en del i butiken jag medvetet passerat allt för många gånger. Delen som delar plats med lasagneplattor, tomatsåser i olika varianter; med vitlök, basilika, vitlök och basilika och så vidare, och andra pastarättstillbehör. Han pekar på lasagnemix. En torrpulvermix som ska blandas med mjölk och vatten. Jag tackar för mig, tittar ned på min dotter och säger att det inte blir lasagne idag.

Jag vet att bechamel är en av de lättaste ingredienserna att laga från grunden. Provokationen över att inte hitta ingredienser till en lasagne tar över. Tre butiker och jag lyckas inte skrapa ihop allt som ska till. Hade jag varit en kvällsblaska så hade jag blivit utsatt för en matkulturchock.

Alla storstäder har innerstadsdelar som formas av dess invånare. Oftast är formeln; rikemansdelen, med det kommer också en “wannabeerikemansdel”, kulturdelen och stadsdelen som är familjevänlig. Stadsdelarna sätter själv oftast standarden för prisnivåer, utbud av kläder, mat och nöjesliv beroende av dess attraktionskraft för folkets smak och behag. Utbud och efterfrågan. För att sätta Oslo i perspektiv för vänner, brukar jag jämföra staden som en mix av Stockholm och Malmö. Vi har Östermalm och Södermalm, men vi har också Möllevångstorget – en innerstadsdel som faktiskt har en relativ koncentration av invandrare, något som inte finns i Stockholm.

När jag bodde i Stockholm så bodde jag på Södermalm. Det var där jag trivdes bäst och där hittade jag allt jag behövde. Södermalms motsvarighet i Oslo är Grünerløkka, och det är mitt kvarter. Ska man hårddra det så är det Oslos kulturstadsdel. Det är här musiker hänger, här hittar du 50-talet och sköna cafèer och alla de uttryck och uniformer som hör en sådan stadsdel till. I motsats till Södermalm så hittar du också knarket här. Ja, så klart hittar du det på även på Södermalm och i alla andra stadsdelar. Den stora och tydliga skillnaden är hur öppen kommersen är. På Grünerløkka behöver du bara gå till stadens egen “pusher street”, Markveien. Här erbjuds du ett friskt utbud av alfabetets varierande förkortningar av knarkets egen grundämnestabell; A, E, H, K, M, unt so weiter. Dag som kväll kommer det fram en trevlig herre till dig och frågar om du behöver något. För jävligt så klart. För att ge en tydligare bild av det förjävliga, så ligger Markveien inte längst ned och bortom allt som man kan se på Grünerløkka. Markveien är Grüneløkkas svar på Södermalms Götgatan. Alltså mitt i smeten.

Civilkurage

I brist på reaktion och åtgärder från polis och myndigheter så har invånarna, folket, på Grünerløkka börjat agera på egen hand. Strategin är enkel, om än kanske inte så lyckad alla gånger. Tanter och gubbar i övre medelåldern går helt enkelt runt i mindre grupper i stadsdelens mest besmittade områden och agerar synliga och obekväma. Till viss del hjälper det när “föräldrarpåstan” liknande grupper går fram till en synbart, mer eller mindre, känd knarkförsäljare och bara står där och växlar ett par vetande blickar. Och det ska de ha en stor eloge för. För att ge möjlighet till en mindre aktiv roll i civilkuragens färger, har man tryckt upp stora flaggor som kan hängas från balkongen eller ett fönster.

Som all försäljning av knark så är även den som pågår i Oslo hårt styrd av gäng och organisationer som tjänar fett på industrin. Det som är tragiskt i Oslo är att det i många fall är “asylsökare” som sköter gatuförsäljningen. Asylsökarna är i själva verket papperslösa unga grabbar som oftast inte går att straffa för att de inte är över 18 år. Myndigheterna försöker ta tag i det, men fuck så sakta det går. Försäljare har åkt dit både 15 och 17 gånger av civilklädda poliser. De blir sittande i häktet från ett par timmar upp till ett par dagar, medan rapport skrivs och utredning pågår. Väl utanför plingplongstationen står en misstänklig figur, som i film skulle vara klädd i mörkt och vänta vid en fet Mercedes, för att bistå med dagens produkter för vidare försäljning. I sina bästa sneakers går den papperslösa asylgrabben så tillbaka upp till Markveien för att påbörja kvällspasset i världens bästa land.

1 2 3 4 !

I helgen så snackade jag och några vänner om svinvaccinets ”vara eller ikke vara” över några öl och captainmorganjärn. Starten var splittad. Någon var säker på att skiten inte skulle in i deras kropp, medan andra hade tagit åt sig av solidaritetstanken, ”det kan ju trots allt vara jag som smittar nästa person som dör”.

Sedan jag flyttade till det ”bästa landet i världen”, Sovjetstaten Norge, har jag lagt märke till att man här i landet är betydligt mer liberala inför frågan om knark, eller dop, som man säger här, än vad vi svenskar är. Jag vet inte om det har med ekonomi att göra. Amfetamin kostar någon hundring för en smocka, för en bira på krogen drar de 72 kronor på ditt konto. Ska vi snacka om kvantitetseffekt så är ju svaret på frågan biff, ska vi börja dra in biverkningar och långsiktiga negativa effekter så får det gärna kosta lite mer för min del.

Efter en stunds svinvaccindiskussion kommer det fram att Alla runt bordet mer eller mindre, några jävligt mycket mer, har knaprat, inhaleret eller snorat in illegala substanser då och då, och / eller partyregelbundet. Som svenne och fostrad i den svenska skolans syokonsulentsystem vet jag att knark inte är bra. Det ger oss svenskar dåligt samvete att ens tänka på att röka lite marijuana. Det är sånt vi testar utomlands på vår ryggsäcksomvärldsresa. Jag har mångt färre vänner som gjort sig skyldiga till bruk av olika substanser hemma i Sverige än här i Norge. I Sverige är fördelingen typ 20/80 för våghalsarna, medan i Norge så måste jag vända på fördelingen till 80/20. Norrmän är lite tuffare, och vi svenskar vågar säga nej oftare. Mina vänner i Norge består av samma sorts mix som hemma i Sverige, så det är inte så att jag hamnat i ”fel sällskap” som mamma skulle uttryckt det.

För mig blev det självklara argumentet, som egentligen satte punkt för diskussionen, att har man under flera år stoppat i sig ectasy, marijuana, hasch, kokain så tror jag att kroppen blir glad för en dos svinvaccin. Visst, för enskilda så kan vaccinet innebära mer eller mindre ohälsosamma effekter, men då har vi ett medicinarsystem som i de flesta fall kan ta hand om oss – även i Norge.

Ska det komma någon slags sans och moral ur det här så är det jävligt enkelt. Du borde lita mer på myndigheterna än på snubben på hörnet som kränger olaglig ”utspädd för vilken gång i ordningen?” skit åt dig.

För några år sedan flyttade jag till Norge. Före flytten hade jag en näst intill utopisk bild av landet i väst. Ett vackert och naturfrodigt land med massiva fjäll och korallgröna fjordar. Då kände jag inte till detaljerna. Ni vet, de där små skillnaderna som kan utlösa en irritation. Låt mig ta ett konkret exempel. I Sverige så är vi blinkfascister, ni kanske inte visste det, men det är vi. Norrmän/kvinnor är raka motstatsen. Det finns inte en blinker på en bil, moped eller motorcykel som fungerar, en homage dock till lastbils-, och busschaffisar som faktiskt lyssnade under körlektionerna. För mig som är en tvättäkta filbytarbög (hmm, märkligt ordval) så innebär det här ett vardagligt irritationsmoment. Man ska blinka när man byter fil. Man måste visa var man ska. Annars krockar man. Enklaste formen for kommunikation med omgivningen. Simple as that!

Minns ni när, den alltid så kritiserade, Näringsminister Björn Rosengren körde en av mediesveriges största mediebloopers? (3,26 in i videoklippet)

“Norrmännen är ju egentligen en sista … Sovjetstat, det är ju så oerhört nationalistiskt”.

Då, blev han sågad så långt ned under fotknölarna man kan komma. Jag var en av dem som tappade hakan och tyckte att han var en idiot. Idag har jag lust att skicka ett brev till honom och berätta för honom hur rätt han hade. Jag kommer att återkomma med fler exempel på just Sovjetstaten i bloggens framtid.

Videon, “Alt for Norge Del IV”, är en otroligt rolig kavalkad om just de små detaljerna och som på ett bra sätt summerar mina år och irritationer så långt här i Norge. Och det är också just de här åren som är grunden till den här bloggen. Den handlar inte om att jag inte gillar Norge eller dess invånare. Då hade jag ju varit en national fuck up som bor kvar. Jag är en av de som tycker att Norge och Sverige ska bli ett, det hade vi haft gott av.

Tipset, ha tålamod och se klippet till slutet och lyssna på lillkillen som resonerar om Norrmän, Svenskar och Danskar.