Sovjetstaten

Pusher street

Alla storstäder har innerstadsdelar som formas av dess invånare. Oftast är formeln; rikemansdelen, med det kommer också en “wannabeerikemansdel”, kulturdelen och stadsdelen som är familjevänlig. Stadsdelarna sätter själv oftast standarden för prisnivåer, utbud av kläder, mat och nöjesliv beroende av dess attraktionskraft för folkets smak och behag. Utbud och efterfrågan. För att sätta Oslo i perspektiv för vänner, brukar jag jämföra staden som en mix av Stockholm och Malmö. Vi har Östermalm och Södermalm, men vi har också Möllevångstorget – en innerstadsdel som faktiskt har en relativ koncentration av invandrare, något som inte finns i Stockholm.

När jag bodde i Stockholm så bodde jag på Södermalm. Det var där jag trivdes bäst och där hittade jag allt jag behövde. Södermalms motsvarighet i Oslo är Grünerløkka, och det är mitt kvarter. Ska man hårddra det så är det Oslos kulturstadsdel. Det är här musiker hänger, här hittar du 50-talet och sköna cafèer och alla de uttryck och uniformer som hör en sådan stadsdel till. I motsats till Södermalm så hittar du också knarket här. Ja, så klart hittar du det på även på Södermalm och i alla andra stadsdelar. Den stora och tydliga skillnaden är hur öppen kommersen är. På Grünerløkka behöver du bara gå till stadens egen “pusher street”, Markveien. Här erbjuds du ett friskt utbud av alfabetets varierande förkortningar av knarkets egen grundämnestabell; A, E, H, K, M, unt so weiter. Dag som kväll kommer det fram en trevlig herre till dig och frågar om du behöver något. För jävligt så klart. För att ge en tydligare bild av det förjävliga, så ligger Markveien inte längst ned och bortom allt som man kan se på Grünerløkka. Markveien är Grüneløkkas svar på Södermalms Götgatan. Alltså mitt i smeten.

Civilkurage

I brist på reaktion och åtgärder från polis och myndigheter så har invånarna, folket, på Grünerløkka börjat agera på egen hand. Strategin är enkel, om än kanske inte så lyckad alla gånger. Tanter och gubbar i övre medelåldern går helt enkelt runt i mindre grupper i stadsdelens mest besmittade områden och agerar synliga och obekväma. Till viss del hjälper det när “föräldrarpåstan” liknande grupper går fram till en synbart, mer eller mindre, känd knarkförsäljare och bara står där och växlar ett par vetande blickar. Och det ska de ha en stor eloge för. För att ge möjlighet till en mindre aktiv roll i civilkuragens färger, har man tryckt upp stora flaggor som kan hängas från balkongen eller ett fönster.

Som all försäljning av knark så är även den som pågår i Oslo hårt styrd av gäng och organisationer som tjänar fett på industrin. Det som är tragiskt i Oslo är att det i många fall är “asylsökare” som sköter gatuförsäljningen. Asylsökarna är i själva verket papperslösa unga grabbar som oftast inte går att straffa för att de inte är över 18 år. Myndigheterna försöker ta tag i det, men fuck så sakta det går. Försäljare har åkt dit både 15 och 17 gånger av civilklädda poliser. De blir sittande i häktet från ett par timmar upp till ett par dagar, medan rapport skrivs och utredning pågår. Väl utanför plingplongstationen står en misstänklig figur, som i film skulle vara klädd i mörkt och vänta vid en fet Mercedes, för att bistå med dagens produkter för vidare försäljning. I sina bästa sneakers går den papperslösa asylgrabben så tillbaka upp till Markveien för att påbörja kvällspasset i världens bästa land.